BENGT NERMAN material. Vi har sett hur ”bakgrund” och ”staffage” får liv och funktion genom hans sätt att välja det han vill rapportera för oss och låta pingstbrudsdramats vittnen, lyssnarna i gobelängen, stiga i förgrunden. Det drag av konkretion som verkligheten därigenom får går delvis också tillbaka på bibelns sätt att tala, eller på ett religiöst språkbruk. De två brudgummarna t.ex., ”den enda vissa vägen” och ”de tre andra vägarna”, ”denna underlige med lien”, löftesbördorna: Handlande Haglund säger att får Karin leva så skall han — Han blir stående med famnen full av en stor löf-tesbörda som ingen tar emot. Då säger han nästa dag att dör hon så vet han inte vad han — Famnen full igen, med stora mörka hotelser nu. Men ingen viker undan. Löftena är stoft, hotelserna idel stoft. Som påtagligast blir konkretiseringen i berättelsens sista avsnitt, där bildligt och verkligt ställs samman: Ja, vi går fint i spann blott nånting riktigt högtidligt spänner för. I vardagslag försöker vi nån gång var sin liten stig, och det tar sig mestadels ingenting vidare ut... Men utefter denna gemensamma vägen, den enda vissa vägen, där klarar vi oss lika bra som den vanaste begravningsbyrå... När högtiden är slut och vi travar hemöver utefter de tre andra vä- garna —... Över den gemensamma riten skiner Guds ljuvliga sol, men just när vi går hem då går solen bakom moln igen men bara för att torra nordanvädret skall bli riktigt isigt, regn blir det inte i dag heller. Därmed pekar Aurell tillbaka mot berättelsens början, mot orsakerna till sjukdomen och döden, men han ger också naturlighet åt slutrepliken ”— Och se för ett dåligt gräs — Den talar om att gräset inte växer därför att det är för kallt och torrt, men genom att bibelns ord har klingat bakom och över texten novellen igenom, berättar den kanske också något om människorna och ger aning om ett livgivande ljumt regn. En hel bygd är invävd i Tage Aurells gobeläng. Går vi fram till den och försöker lossa på en tråd, ser vi hur tråden löper genom hela väven, hur alla delarna hänger samman med varandra, ett blommigt tyg med en ruta grå himmel, ett stycke av en väg med en bit av ett ansikte. En hel bygd står där och lyssnar. Men en gestalt ser vi först inte alls fast vi känner att han alltid finns med någonstans bakom de andra, lyssnar och ser med dem, lyssnar och ser åt dem. Till sist står han där i bilden: väv-mästaren själv, han som vävde gobelängen åt Tage Aurell och åt oss. Han ser på de lyssnande med ironi, med allvar, kanske med någon stränghet, men också med ömhet. 588