REIDAR EKNER DJUNA BARNES tos”, Joyces ”Ulysses”, Prousts romansvit och Eliots ”The Waste Land”, men som i Sverige har få representanter. Dit får väl dock räknas en del av Gunnar Ekelöfs dikter, t.ex. ”Röster under jorden” i ”Om hösten”, eller kanske snarare Ekelöfs ”Samlade dikter”, och Gösta Oswalds två prosaböcker, ”Privatmans vedermödor” och ”Rondo”. Som föregångsmän har man utpekat bland andra Flaubert (relevant är särskilt den berömda marknadsscenen i ”Madame Bovary”) och Gerhard Manley Hopkins; bland kritikerna nämner Frank G. E. Lessing. Det som skiljer de för denna nya tradition representativa verken från exempelvis en roman av mera konventionell typ är främst, att den tråd i framställningen som kronologin utgör inte spelar någon roll. Vi är vana vid att organisera, ordna våra upplevelser kronologiskt, varför vi inte har någon större svårighet att förstå litteratur, som använder kro nologin som ordnande princip; vi följer helt enkelt händelsernas gång, som är det väsentliga, och vanligen vet vi ingenting om det som kommer att hända i bokens värld. Det finns emellertid andra legitima syften än de som den ”rena” epiken representerar, syften för vilka en organisering av materialet måste ske enligt helt andra principer. Vill en författare i dikt gestalta t.ex. en komprimerad och sammansatt känsla, arrangerar han inte med fördel sitt material kronologiskt, eftersom en läsare inte kan nå fram till en riktig uppfattning av den känsla, som med direkta eller indirekta medel framställts i dikten, förrän han läst igenom hela dikten. Först då kan läsaren fälla godtagbara omdömen om t.ex. diktens början. {Episka fragment kan däremot sägas vara fullt förståeliga, eftersom de har kronologin till grund.) Detta förhållande har föranlett att verk av den typ, som det här är fråga om, skrivits som om läsaren redan hade läst hela verket och hade alla trådar, alla verkets inre relationer, aktuella. Litteratur skriven på detta sätt ställer givetvis stora — men inte oöverstigliga — krav på läsaren, vilket anger en av orsakerna till varför modern dikt anses obegriplig, även om endast en liten del av den är skriven på detta sätt. För att skaffa sig en någorlunda riktig uppfattning måste läsaren göra så många genomläsningar, att åtminstone de viktigaste sambanden inom verket är aktuella vid läsningen; i annat fall förefaller varje sats meningslös eller i bästa fall meningsfull, dock utan att läsaren kan förstå varför den ingår i verket; dvs. den enskilda satsens funktionella samband med andra enskilda satser, med större föreställningskomplex framställda i längre avsnitt eller i enstaka fall med hela verkets gemensamma nämnare, dess bärande ”idé”, är inte klar. (För att undvika missförstånd måste påpekas, att mellan de två ytterlighetstyper som här i pedagogiskt syfte upphöjts till motsatser finns mängder av blandformer. Thomas Manns ”Doktor Faus- 590