DE BESATTA tus” är ett exempel så gott som något på en sådan blandform.) Den attityd som en läsare måste inta för att förstå den nya traditionens representanter är inte begränsad till enbart litterärt material. Den är en förutsättning också för att vi på ett givande sätt skall kunna avlyssna framförallt icke-programmatisk musik och betrakta målningar eller skulpturer, i all synnerhet om de är non-figurativa. Enkla avsteg från konventionell filmteknik (som i ”Sunset Boulevard” där slutscenen med liket i bassängen visas först, varpå det tidigare händelseförloppet rullas upp) utgör också de försök att komma ifrån tidsbundenheten i nämnd mening och att underlätta hänsyftningar.1 Inom musiken och framförallt inom litteraturen (liksom inom teater och film med betydande ”litterära” inslag; ex.: Cocteaus ”Orphée”) är det mycket svårare än i bildkonsten att uppfatta helheten, eftersom språktecknen — dit bokstäverna hör — och tonerna nödvändigtvis måste presenteras i tidsföljd. Men det som språket och tonmaterialet betecknar behöver inte vara bundet av någon tidsföljd. Lösningen är alltså den antydda: att läsaren aktualiserar hela det litterära verket med alla dess relationer för sin ”inre syn”. Min fölande tolkning av ”Nightwood” måste emellertid framläggas i etapper, även om den är baserad på en analys i överensstämmelse med de allmänna grundprinciper som jag redovisat. * Eftersom romanens ”handling” är så betydelselös i jämförelse med dess personer skall bara skelettet antydas. Baron Felix Volk-bein, en österrikisk jude som av sin far ärvt sin utpräglade vördnad för ”den stora traditionen”, dvs. aristokrati och kunglighet — liksom sin strävan att själv få del i denna — möter i Paris en ung amerikanska vid namn Robin Vote, som på baronens begäran sam 1 Jfr i Anouilhs ”Colombe” den förskjutning av dramats tyngdpunkt som författaren uppnår genom att placera de ungas första möte som slutakt! tycker till att gifta sig med honom. Hennes ja dikteras främst av att hon inte äger förmåga att avsäga sig något. Felix misslyckas emellertid med att forma henne efter sitt be-läte, hennes uppmärksamhet har redan fångats av något ”som ännu inte är historia”. Sedan Robin fött honom ett sjukligt barn, Guido, avviker hon. Robin lever sedan i Paris tillsammans med sin landsmaninna Nora Flood. En tredje kvinna, Jenny, som är identitetslös, obetydlig och den personifierade tjuvnaden, lägger beslag på Robin och tillägnar sig dessutom Noras kärlek till Robin. För att få råd uppsöker Nora doktor Matthew O’Connor, en ständig medicine studerande. Doktorns monologer — vilkas anknytning till Noras situation inte avslöjar sig förrän efter ”close reading” — interfolieras av Nora, som är tvångsmäs-sigt upptagen av tanken på Robin och av sin egen förtvivlan. Så småningom visar sig det stamträd Felix velat skapa som dödsdömt, då sonen uttrycker en bestämd önskan att bli munk. Felix, som misslyckats med att förverkliga sitt livs omöjliga mål, förfaller alltmer och förödmjukas slutgiltigt. Bokens epilog, ”De besatta”, innehåller uppgifter om var romanens nyckel står att finna. Robin har nu övergett Jenny och närmar sig under sitt sökande efter en auktoritet den plats i Amerika, dit Nora flyttat. En natt hör Nora sin hund skälla. Hon följer ljudet och finner i ett kapell Robin och hunden cirklande kring varandra, båda gläfsande. Robin sjunker ihop på golvet tillsammans med den utmattade och kvidande hunden. Doktorn säger vid ett tillfälle till Nora: ”Jag har en tråd, men den måste utpekas för att du skall finna den.” Påståendet gäller också för romanen som helhet, dock med den reservationen, att det knappast är tillräckligt att ange en tråd, t.ex. den som följts i referatet av handlingen, där de uppgifter som återgetts är sådana som kan placeras i romanens koordinatsystem för rum och tid, utan man får efter att ha lyckats klargöra handlingen för 591