DE BESATTA omedvetna. I sin skrift ”Über die Psychologie des Unbewussten” (omarb. uppl. 1943) skriver Jung, att då en människa ställs inför oöverstigliga svårigheter, gör hon en regression, som kan ”fortsätta till barndomen ... och slutligen ända in i tiden före barndomen”. (Jungs kurs.) Med preinfantila föreställningar menar Jung fantasier om vidunder och djuriska beteendemönster, i sömnen eller i fantasin föreställda eller utförda av människan. Han menar alltså, att varje individ har del i ett kollektivt minne av den mänskliga rasens utveckling. Möjligt är att också Yeats’ liknande teori spelat en viss roll som incitament för Barnes. Motivet ”människan som återvänder till ett primitivt stadium” har dessutom behandlats av O’Neill i dramerna ”Kejsar Jones” (1920) och ”Ludna gorillan” (1922). Eftersom O’Neill lanserades av Provincetowns amatörskådespelare ungefär samtidigt med Barnes kan sambandet vara rätt starkt. Här skall emellertid inte teorins ohållbarhet visas utan endast att Barnes poetiskt-litterärt utnyttjat den, sedan hon modifierat den för sina syften. Att teorin om rasminnet utgör en av bokens viktigaste förutsättningar visas t.ex. av att om man fattar Felix’ och hans fars strävanden som försök att få del i aristokratins kollektiva minne — en ersättning för deras intensiva men isolerade delaktighet i den judiska rasens minne —, så får man en förklaring till varför den eljest svårplacerade Felix förekommer i boken; han blir en del av dess mönster.1 Robin, som Felix tror sig kunna omvandla till en representant för aristokratin för att sedan genom henne nå kontakt med den ”stora traditionen”, hyser ingen fruktan för det förflutna. (Det gör emellertid människan inför det kollektivt omedvetna enligt Jung.) Världen är ivägen för henne och hon återvänder, 1 Maud Bodkin har i ”Archetypal Pattems in Poetry” framlagt en litteraturtolkningsmetod grundad på Jung. Har den något berättigande bör det således vara om den tillämpas på ”Nightwood”. i epilogen, till det stadium mänskligheten passerat, nämligen djurets. Nora är den som doktorn försöker rädda. Hon representerar den renlighetsivrande människotyp, som doktorn kallar den amerikanska. Han uppställer som mönster för Nora fransmännens förtrogenhet med smuts och fattigdom; de uppdelar inte sitt liv i renhet contra omoral, i ljus contra mörker, dag- contra nattliv utan lever i ett kontinuum. De har sauverat sig, menar doktorn. Han vill visa Nora, att hon inte är märkvärdig och enastående i sitt lidande: ”Är du den enda vars nakna fot pressas mot en kratta?” Han vill lära henne ödmjukhet: ”Vi är endast hud omkring blåst, med muskler fästade vid dödligheten.” Redan då doktorn första gången gav läsaren prov på sin oratoriska förmåga, berättade han en anekdot om en kvinna utan ben som blev älskad och övergiven. Han avslutade med en sats som hade en latent allusion på Noras senare belägenhet: ”Om man gav liv åt ett hjärta på en tallrik, skulle det säga ’Kärlek’ och rycka som ett amputerat grodben.” Han vill göra Nora förtrogen med den situation hon befinner sig i, liksom han är det med sin egen; sin anspråkslösa önskan formulerar han: ”Jag begärde aldrig bättre än att koka en bra karls potatis och göra i ordning ett bam åt honom var nionde kalendermånad.” Han försöker få henne att släppa taget, att inte halsstarrigt söka vinna tillbaka Robin: ”Kan du inte släppa en enda av oss lös?” Nora låter sig emellertid inte påverkas av hans vältalighet; inte ens hans dystra profetia kan avskräcka henne: ”mot slutet kommer ni att allesammans vara bundna vid varandra”. Att Nora och Robin är kedjade vid varandra visas på många sätt: ”1 Noras hjärta låg Robins fossil, hennes identitets kamé, och för dess vidmakthållande flöt omkring den Noras blod.” Deras möte i kapellet är förutbestämt av flera faktorer, liksom Robins ”återfall” till det preinfantila utvecklingsstadiet är det. 3 BLM 1953 VIII 593