REIDAR EKNER När doktorn inte lyckas få Nora att ge upp — hon är en alltför invand handlingsmänniska — bryter han samman. Han börjar tala om sitt eget elände, vilket han kanske gjort förut men då med en ironi utan bitterhet: ”Jag är en fjärt i en orkanvind, en ödmjuk viol under en kofot.” Men nu: ”till lön för allt vårt ropande och all vår kamp, skall vi för nästa generation vara inte den massiva dynga som fallit från en dinosaurus, utan den lilla fläcken efter en kolibri”; och: ”Även det kontemplativa livet är bara ett försök ... att täcka över kroppen för att föttema inte skall sticka fram.” (Meningen med det senare påståendet framgår av ett annat av hans yttranden: ”Vem som helst kan se på en döds huvud, men ingen kan se på föttema. De är på det mest fruktansvärda sätt uppvikta från marken.”) Hans råd till Nora att bli ödmjuk blir nu skärande ironiskt: ”Var ödmjuk, som Gud avsåg, och kräla i stoftet, och till slut krälar du till avloppets ände och kommer inte att bli saknad eller nämnvärt ihågkommen.” (Min kurs.) Nora, som fått ta del av doktorns åsikt att bara i någon annans medvetande kan vi sägas existera, genomskådade redan under sitt långa samtal med doktorn i hans kula dennes verkliga läge: ”Hur kan du alls leva om denna din visdom inte bara är sanningen, utan också priset?” Kapitlet ”Go down, Matthew” formar sig till ett slags motsvarighet till Jesu lidande och död. När doktorn säger: ”gråt inte inför mig, som____bara tar emot en smula småtvätt, känd som världens tvätt”, tänker vi genast på orden ”borttager världens synder”. Doktorn har tidigare sagt, att han måste vara försiktig för att inte avslöja sin ålder; nu gör han det: ”Guds Moder! Jag ville vara din son — den okände älskade andre skulle varit mig nog!” Lite senare framställes hans önskan som något faktiskt inträffat: ”Min broder, som jag inte hade sett på fyra år, och älskat högst av alla, dog, och vem var det om inte mig som min moder önskade tala till?” Upphetsad flämtar doktorn till Nora: ”Jag klarade mig bra nog tills du sparkade min sten överända, och jag kom ut, bara mossa och ögon.” (Jfr ”bort-vältad är stenen...”.) När han ger sina ”bam” absolution blir det av trängande behov, han är, liksom den franska typen av präst enligt Felix’ beskrivning, ett kärl så överfyllt av allt elände han hört, att han inte längre kan hålla igen; har är i behov av ögonblicklig ensamhet: ”Så har jag låtit skilja mig från mig själv ... på grund av att jag till följd av släktskap med och kunskap om elände förstört mitt eget värde.” Han vill att hans (själv)avrättning skall försiggå under samma — trots allt upplyftande (!) — former som hans föregivne broders: ”Matteuspassionen av Bach vill jag vara.” Det förunnas honom nu inte, utan hans sönderfall äger rum på ett kafé, där han, inför den församlade menigheten, berusad och gråtande visar fram sitt sönderrivna inre: ”hör mig, Himmel! Jag har gjort och varit allt som jag inte ville vara eller göra — Herre, låt ljuset slockna.” ”Jag är fördömd och sorgfälligt utställd.” Doktorn, som med rätta gjort anspråk på att ha summerat sin tid, slutar med att ropa: ”Nu”, sa han, ”slutet — lägg märke till mina ord nu ingenting, förutom vrede och gråt!” Hans ord är bokens slutord även om de varken typografiskt eller kronologiskt intar sista platsen; de är säkerligen avsedda som en parallell till slutorden i Eliots ”The Hollow Men”: ”This is the way the world ends/Not with a bang but with a whimper.” Eftersom doktorn inte har någon upprättelse att vänta — hans rike är ju av denna världen — präglas hans undergång av den djupaste tragik. Bokens ”budskap” förefaller alltså att vara, att Nora (= människan ?) inte kan räddas, att ingen religion av något slag kan frälsa henne. Det faktum att Robin återvänder till Nora (eller är det inte snarare till hunden?) skulle möjligtvis kunna tolkas som en antydan om motsatsen, men det förefaller inte troligt, eftersom hon än mer devierat från Noras idealbild av henne. Noras reaktion, som skulle varit utslagsgivande, uteblir. 594