DE BESATTA Uppslagsverket ”Twentieth Century Litera-ture” karakteriserar ”Nightwood” som ”en psykologisk studie över fem fantastiska människor bosatta i Paris”. I en förlagsannons skulle formuleringen slå, men den är, liksom de flesta sammanpressade karakteristiker, vilseledande bl.a. därför att den tycks grunda sig på den förutsättningen, att fiktiva personer skall ha något slags korrelat i verkligheten av en annan art än det, att de egenskaper som kännetecknar personerna i ”Nightwood” också kan känneteckna verkliga personer, t.o.m. i Paris. Visst finns verklighetsanknytning, men den är av ett ganska subtilt slag. (I vissa fall är den dock enkel och rättfram: den som är road av att göra en insamling och för pengarna uppsätta en minnestavla över doktorn kan med hjälp av bokens anvisningar utan svårighet uppleta doktorns stamlokus eller bostad. De är belägna i St. Germain.) Allmänt gäller om bokens gestalter att de till största delen karakteriseras av varandra och genom sina relationer till varandra. Dessutom tillkommer författarinnans allvetande kommentarer. Det kännetecknande för boken är, att ett fåtal motiv, uttryckta med bilder, liknelser, scener, symboler osv., tjänar till att teckna personerna och gång på gång dyker upp sedan de modifierats för att möjliggöra nya syftningar. Så t.ex. är alla på ett eller annat sätt degraderade eller depraverade. Det är därför mycket svårt att skilja gestalterna åt sedan man trängt ner genom deras yttre till deras känslo- och föreställningsvärldar. Deras ”inre” likhet motiverar varför de kan hänföras till samma grupp människor, dvs. nattens. Doktorn är en mirakulöst sammanhållande figur av till synes disparata egenskaper. Dock lika levande som don Quixote och än mer tragisk. En av världslitteraturens säregnaste gestalter. Nora är skildrad mer realistiskt, hon är mänskligare än de övriga, och man tenderar därför att lägga särskilt stor vikt vid hennes öde. (Man bör dock hålla i minnet att Jenny, Felix och Guido har så många egenskaper gemensamma med Nora, att det, som redan framhållits, är svårt att åtskilja dem.) Att ge huvudrollen åt Nora eller åt doktorn kommer kanske på ett ut, de är två sidor av samma sak, ty även doktorn visar sig ”go down” tillsammans med Nora. Djuna Bames har lärt mycket av Joyce och Eliot men i jämförelse med ”Nightwood” är ”Odysseus” ett trevande experiment, förefaller det artikelförfattaren. Organisationen av ”Nightwood” är ”organisk” och bygger inte på principer som bara har kuriositetsintresse, I fråga om sträng sammanhållning av materialet och utrensning av det perifera liknar Djuna Bames’ skrivsätt Shakespeares, när denne skriver som mest komprimerat, och det påminner om engelsk, ”metafysisk” poesi, t.ex. John Donne. Vilket var vad Eliot avsåg då han rekommenderade ”Nightwood” till läsare tränade på poesi. Barnes’ prosastil har dessutom många likheter med modernt, poetiskt språkbruk. Således har ofta artiklar, relativa pronomen och andra ord med en utfyllande funktion undvikits, vilket gör meningarna och perioderna till egenfenomen, samtidigt som de ingår som led i ett större språkligt sammanhang. Eftersom perioderna tenderar mot en avsevärd längd och är uppbyggda av relativt små enheter, påminner författarinnans sats-fogningsteknik om latinets. Man kan, för att fullständiga karakteristiken av stilen i ”Nightwood”, vända på Burkes förut citerade omdöme: Bames sista roman har ett fast inre mönster, dess satser är alla :funktionella”. De talrika, medvetna försöken att ge satserna maximens tillspetsning är nästan alltid lyckade. Ingen av Djuna Barnes böcker finns på svenska. Däremot fanns en av hennes fåtaliga noveller, ”Aller et retour”, att läsa i BLM:s första nummer för i år. 595