Ny essay istik BIRGER CHRISTOFFERSSON ANDE OCH DIKT Om linjen i Sven Stolpes essayistik 1 Sven Stolpes debutbok ”Två generationer” (1929) uppmärksammades i första hand för sin kritik av Bööks och Österlings konservativa borgerlighet till förmån för radikalismen hos de unga diktarna Lagerkvist och Blomberg. Men denna kritik skedde i Svanbergs efterföljd, och det var först avsnittets slutperspektiv, som gav det egentliga signalementet på Stolpes egen, tidigt utbildade, speciella livssyn: han tog fasta på den metafysiska aspekten i den unga litteraturen och levererade sedan med mästaren Nathan Söderbloms oförvägenhet en profetia om att anhängarna av moderna humanitetsreligioner och modern livstro till sist icke kunna bjuda något annat innehåll än just kristendomens, vars teoretiska grunder de ägna ett så sublimt förakt. Profetian visade sig snart nog ohållbar, och i den följande essaysamlingen ”Livsdyrkare” (1931), där det primitivistiska draget i den unga litteraturen betonades, försökte inte Stolpe längre föra en hel generations talan: ”Min egen ståndpunkt är icke den så kallade nya hedendomens.” Denna reservation betydde att Stolpe bättre än i debutboken kunde objektivera stoffet. Därför blev denna essaysamling av hög klass, med en klar markering av nödvändigheten och styrkan i de unga vitalisternas bildstormande, samtidigt som författaren i kraft av sin egen livssyn kunde peka på vad som i hans ögon var en begränsning: bristen på en andligt ”hållbar livsåskådning”. Stolpes debutbok hade på flera sätt varit en tämligen ytlig framställning av spänningen mellan generationerna. Först med ”Livsdyrkare” nådde han fram till en så allsidig exemplifiering av denna motsättning, att den antitetiska terminologien blev motiverad. Med vårt perspektiv på 20-talets vitalism, freudia-nism och utvecklingstro ter sig Stolpes abstraktion om ”den nya människan” som ett adekvat uttryck för tidens strävanden. Att boken var en märklig litterär insats, fastslogs aldrig definitivt, då de äldre recensenterna inte gärna accepterade Stolpes skarpa tids-klipp, där de själva syntes avskurna från utvecklingens gång, medan de yngre åter höll Stolpes piedestal som en säker plattform med egen högtalare. I Gotthard Johanssons beröm fanns reservationen, att Stolpe på några punkter kanske visade större intellektuella resurser än praktisk erfarenhet. Men när det gäller något så komplicerat som en tidsanalys, är man tacksam, att förhållandet inte är motsatt. Stolpes kritiska apparat hade nu utvecklats, och hans slagruta gav riktigt utslag på flera olika marker, såsom i framställningen av funktionalis-men och i analysen av den litterära livsdyr-karsekten. Lundkvists diktsamling ”Glöd” angavs förebåda en ny poetisk stilkänsla; de Fem Ungas debut karakteriserades som en betydelsefull ”strömkantring” i vår litteratur, och karakteristiken av Martinson blev normerande; följande år ägnade Spektrum honom ett helnummer — en ny litterär falang hade segrat. I Fönstret 1932 betecknade Knut Jaensson Stolpes finstämda analys av Martin 596