ANDE OCH DIKT son och Lundkvist som det märkligaste avsnittet i ”Livsdyrkare”: Han uppskattning har ehuru ingalunda grundad i valfrändskap en anmärkningsvärd ärlighet och generositet, och hans essä innehåller väl överhuvud det mest oförbehållsamma erkännande, som kommit dessa betydande skalder till del från den officiella kritiken. Den ställning som vaket spanande introduktör som Stolpe tidigt intagit, satte i ”Livsdyrkare” flera spår; bl.a. presenterades Ortega y Gassets ”Vår tids tema” lärt men med en självständighet, som kanske rymde en omstuvning: den spanske filosofens tankfulla tidsanalys blev i Stolpes version tändande paroller. Detta sammanhängde med att hans framställning lever sitt liv proportionellt mot inlevelsen. Som författare spelade han tidigt rollen av musketör. När han i 20-årsåldern introducerade Massis, tog han fasta på dennes ”Jugements” och sättet att ge den litterära analysen formen av anfall och domar. Stolpes egen splittring var Aramis’: aldrig så snar till värjan, som när prästkappan satt på och aldrig så meditativ som i musketörrocken. Stolpe är ofta diktare i sina essayer och kritiker i sina romaner. Här ligger hans konflikt — och originalitet. Som kritiker upplever han sina ämnen, inte bara vetenskapligt utan också estetiskt chockartat. En Stolpe-essay kan vävas samman av trådarna till en romanintrig. En passus i ”Livsdyrkare” är symptomatisk: han talar där om ”den ödesdigra stund, då svensken beslöt att inom Sveriges gräns erövra Finland åter — den mest skrämmande bekännelse om nationell impotens och politisk bankrutt man gärna kan tänka sig”. Detta essayistiska missgrepp var diktarens fynd, och via boken om ”Hjalmar Söderberg” (1934) vandrade scenen fram till romanen, skådespelet och dramat om ”Dö-beln” (1941), där den blir en passus med stor konstnärlig slagkraft genom att Stolpe låter Döbeln ironiskt kommentera raderna i Tegnérs ”Svea”. — Det är alltså inte utan Sven Stolpe med lagen bakom ryggen svårighet Stolpe ibland lyckas transformera konflikten mellan diktaren-kritikern inom sig till ett fullödigt samspel. Att hans essayistik på flera punkter saknar balanserad tillförlitlighet är sålunda delvis konstnärligt betingat — liksom att den i lyckade stunder visar prov på en diktares skarpsyn. Estetiskt litar han alltför ofta kategoriskt till ett slags absolut gehör. Då detta opererar på ett lämpligt material, ger det emellertid finkänsliga utslag. Stilistiskt har tillvägagångssättet inneburit en ”graderad” framställning, vars konstnärliga riktpunkt är ett värderings-klimax, en satskulmen. Samtliga kompara-tionsgrader tjänar här sitt syfte, och hans ”superlativer” blir därigenom i princip logiskt och estetiskt betingade. En alltför kompakt formulering om Psichari kan anföras som skolexempel: ”Hans intelligens var lysande, hans vilja större men störst hans sedliga kraft.” Det är Bravuren själv som här uppträder i allt ståtligare kostymering. Denna för Stolpe självklara stils avigsidor är yvighet och överdåd. 597