BIRGER CHRISTOFFERSSON Svårigheten att få ett nog grandiost stoff, som kan bära upp epiteten, har lett till flera stilistiska missgrepp — en värdeinflation — men med åren har hans formuleringsglädje alltmer legerats med uppsåtets allvar, och i de bättre böckerna är hans språk en konstnärs, med en omisskännligt egen atmosfär. Redan ”Livsdyr-kare” är en frapperande välskriven och sansad bok, som har föga gemensamt med de basunljud dagskritikern Stolpe vid denna tid utstötte. 2 Tidigt var Sven Stolpe en självständig introduktör. I tidskriften Loke presenterade han 16-årig ”den som ingen annan förbisedde tyske skalden Siegfried Lipiner” och vann samtidigt ett litterärt pris för en studie över ”Hippolytosmotivets behandling i världslitteraturen”. Både upptäckarivern och den vitt-famnande aspekten kom att höra till signalementet på hans mognare essayistik. Som 19-åring drog han i tidskriften Juvenes dum sumus fram tysken Gundolfs litterära estetik som en motvikt mot historicismen i svensk forskning och presenterade också (1924!) ”New Criticism” som ett tekniskt hjälpmedel: ”Den uppmärksamme iakttagaren kan finna märkliga paralleller både i Italien (Croce) och Amerika-England.” I Juvenes skrev han vid denna tid även en stor essay om ”Frankrike och tiden”, och i Ord och Bild rapporterade han 1926 om ”Modern fransk prosadiktning”. I Curtius’ efterföljd satsade han på internationalismen och utbildade sig till europé — med hjärtat i Frankrike. Flera av de franska tänkare han presenterade upptogs direkt i svensk litterär debatt. Den tidskrift han gav ut 1931—32, Fronten, fick också karaktären av ett öppet fönster mot Europa; där fläktade nya impulser in, och i Malmbergs sista memoarbok blänker ett erkännande: Nästan en gosse, hade han givit ut ”Fronten”, en minnesvärd insats, som inte bara retade folk och blåste dem om öronen, utan även öppnade nya perspektiv för den unga generationen. Det var en gär ning, i hastigt mod många gånger, men inte förfelad, och den är värd att man kommer ihåg den. I Fronten samlade Stolpe fördomsfritt även begåvningar, som hörde till ett annat läger än han själv: Lundkvist, Martinson och Eyvind Johnson tryckte här sina litterära manifest. Samtidigt med att Stolpe ställde sig solidarisk med deras uppror mot konventionen, fullföljde han orubbligt sin egen andliga linje från debutboken: ”idealismen saknade kontakt med det vitala livets oundgängliga krafttillflöden, den nya vitalismen däremot ... andlighet och ideell gestaltningskraft. Det kan näppeligen betecknas som en föraktlig kompromiss, om man vill finna en framkomlig kul-turväg mittemellan dessa ytterlighetsformer.” {Fronten 1932.) Envist söker han förena de skilda alternativen till ett livskraftigt program. 1 Schück & Warburgs litteraturhistoria är Linders term för denna konsekventa linje ”per-sonlighetsklyvning”. Under den ofta magistrala tonen i Stolpes essaysamling ”Livsdyrkare” och i hans artiklar i Fronten sjuder en personlig oro: författaren är teoretiskt medveten om sin religiösa position men ändå andligt desorienterad. Måhända skulle den självtillräcklighet, som lurar i Stolpes begåvning, ha hållit hans teo-logiserande på ett enbart teoretiskt plan, om han inte 1932 i Spektrum utsatts för en ”psykoanalys” av sådant slag, att sökandet efter andra och fastare normer än ”tidens” även fick formen av självbevarelsedrift. I den nyssnämnda studien ”Frankrike och tiden” heter det bLa.: ”Hur mycket mer sympatisk är icke en brottning med Gud sådan som Jacques Rivières än ett oreflekterat anammande som Massis’!” Stolpes egen Ja-kobskamp resulterade 1934 i ”Den kristna falangen”, en bok där det personliga engagemanget gjort hans förhållande till litteraturen absolut och kompromisslöst; Stolpe blev nu inte bara introduktör utan också identifikator — diktarens privilegium. Men just i detta sammanhang, i fråga om omvändelsens psykologi, betydde identifikationen ingen sub 598