ANDE OCH DIKT jektiv förvanskning: marken var beredd, Stolpe pendlade själv i takt med t.ex. Psicharis trevande utslag av religiositet, tills han med denne tyckte sig kunna instämma i kravet på en utommänsklig disciplin, en ordre, om han icke som personlighet skulle förgås. Han längtade efter starka, primitiva upplevelser, som kunde skänka hans personlighet styrka och ryggrad, och han ville definitivt bort från spiritualitetens och negativismens Paris och från sitt eget såriga och tyranniska känsloliv. I denna personliga bok slår ofta gnistor över från ämnet till författaren själv. På kontaktstället darrar stilen till inför det personliga i budskapet; Psicharis roman ”L’appel des armes” t.ex., mötte den religiöse teoretikern och subtile debattören Stolpe med spjutkast som detta: ”Det avundsvärda med vårt liv, det är, att där inte finns plats för några teoretiker." 3 Genom ”Den kristna falangen II” 1936 och ”Själar i brand” 1938 befäste Stolpe sin ställning som vår ledande introduktör av fransk litteratur. Ser man tillbaka på raden av de diktare och tänkare han vid denna tid — endast 30-årig — med dramatiskt levande porträtt helt introducerat eller gett en självständig bild av — Rivière, Massis, du Bos, Clau-del, Mauriac, Maritain, Bremond, Péguy, Gide etc. — måste man likna hans insats på detta svåra område vid Artur Lundkvists motsvarande inom det anglo-saxiska. I vår litteraturhistoria räknas essayistik inte som litteratur. Stolpes franska studier fick emellertid dagspressens erkännande, och ett eko härav kan spåras i Malmbergs memoar-anteckningar om Stolpe: ... framför allt hade han i ”Den kristna falangen” givit signalen till uppbrott i den svenska essayisti-ken. Denna bok var, inom sina områden, verkligt riktningsgivande. När det gäller den svenska inställningen till modem fransk och katolsk litteratur, kan historien inte undgå att betrakta ”Den kristna falangen” som ett vägmärke. Under rubriken ”Disciplin” recenserade Victor Svanberg 1934 ”Den kristna falangen” och Karin Boyes ”Uppgörelser”. I en jämförande studie sökte han där påvisa, att Boyes förkunnelse var den riktiga, medan Stolpe representerade en falsk disciplin. För att bevisa sin tes tvingades han tillgripa, vad Stolpe skulle kalla naturalistiska handgrepp. Så t.ex. om Psichari: Det är en tvivelaktig triumf för katolskt omvändelsenit att ha gjort ett sjukt hjärta — ännu sjukare. Om Rivière, som aldrig lyckas föra ett kristet liv, enligt Svanberg för att en annan vana, andra handgrepp kunna bli bekvämare, till exempel att köra bil. Det var Rivières tragiska öde. Om kritikern du Bos, esteten och Keatsspecia-1 isten, som verkligen gör försök till kristen samling: Vad är dess frukter? Keatspersikor i kristen förpackning. Om man alltså reserverar sig för Svanbergs kritiska metod i detta stycke, noterar man emellertid en annan av hans iakttagelser: Stolpe ”skildrar ypperligt krisernas förlopp, men han är egendomligt blind för krisernas magra resultat”. På lång sikt blev resultatet inte magert utan den katolska kyrkans bästa utsäde i modem tid. Men det är riktigt att Stolpe stannar vid själva omvändelserna, vilket anger hans egen religiösa situation vid denna tid: han fascineras som i Juvenes-perio-den av ”brottningen med Gud” men ger sig ännu inte in på det ”kritiklösa anammandet” i kristet vardagsliv. Rörfattaren är inte personligt genomlyst, han är estetiskt-litterärt engagerad. Med Pascals (och Claudels) ”con-version manquée” i minnet kan man tala om en ”omvändelse före omvändelsen”. Här sätter Oxfordrörelsen in och ”Kopparsmeden Alexander” 1936. Fogelqvist ställde i sin recension diagnosen ”Litterär omvändelse”. Han hade rätt: ”Kopparsmeden” är en 599