BIRGER CKRISTOFFERSSON litterär bok, fylld av fiktiva inslag och. skriven under stark estetisk inspiration. Att Stolpes omvändelse var djupt personlig, framgick först efterhand, även om steget bör ha varit så svårtaget, att möjligheten av ”spekulation” kunde uteslutas: ... man glömmer att de åsikter han bytt till sällan varit bekväma. För en person i Stolpes ställning krävdes det t.ex. ett avsevärt moraliskt mod att öppet sluta upp kring Oxfordrörelsen, och det blev också mycket riktigt han — och inte Bertil Malmberg eller Harry Blomberg — som fick klä skott för det löje rörelsen som helhet ådrog sig. (Allan Fagerström.) Trots försök till ”absolut ärlighet” ger Stolpe i ”Kopparsmeden” en skev framställning av sina antagonister. Malmberg angav 1937 som orsak att Stolpe ”aldrig varit psykolog”. Men om ”Den kristna falangen” skrev Victor Svanberg, att ”den svenske essäförfattaren analyserar ... skarpare och klarare än hans fransk-katolska föregångare förmått” — ett betyg som i det svåra ämnet omvändelsens psykologi ger Stolpe försteg framför själs-forskare som Massis, Madaule och Femandez! Ett sådant vitsord kan inte ges en författare som ”aldrig varit psykolog”. I själva verket löste Stolpe själv problemet redan i första delen av ”Den kristna falangen”. Rivière, som grubblat över möjligheten av en absolut sann bekännelse, tvingas till den deklarationen — och här följer jag Stolpes utredning — att den litterära självbekännelsen, hur ärlig den är, dock på en avgörande punkt skiljer sig från den kristna: den äger i sig ett moment av njutning, av självbehag: se, så syndig är jag, och så ärligt blottar jag mig! Den kristnes bekännelse är en annan: mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa — Man kunde tillfoga: endast denna. Varje till-lägg ger den fiktionens prägel. ”Gossen i grottan” lever ett skönlitterärt liv. ”Kopparsmeden” är på samma sätt en ”litterär självbekännelse”, ett problem i Stolpes religiösa essayistisk, som man kommer förbi genom att läsa som ett fristående komplement till ”Tjänstekvinnans son”. Som sådant har det stänk av genialitet. Boken skildrar en hyperintellektuell författare med Strindbergs känslighet för tryck, utan dennes konstnärliga självklarhet men i besittning av större analytisk skärpa och därför i stånd att själv genomskåda livslögnen: Jag fruktade den rösten. Jag överröstade den med motorlarm. Jag dränkte den i radiodån och skriv-maskinssmatter. Jag arkebuserade den med skarpa skott på harjakter i vita bergslagsskogar. Det egocentriskt sneda, litterära perspektivet hålles i denna Infernobok levande skildringen igenom: Från alla håll strömmade — som från bronsfiskarna i en landsortsfontän — etter och spyor över mitt arma opus. ”Kopparsmeden Alexander” är en egenartad roman. 4 Stolpes polemiker hör till det som stöter i hans produktion. Redan inläggen i gymnasisttidningarna är fyllda av vapenbrak och utfall, och flera attacker mot t.ex. Värnlund måste betraktas som förlöpningar. Förmodligen kommer han också i fortsättningen att vara ”stridsman”, även i denna snävare mening. Med åren har dock hans böcker blivit allt sakligare, medan fäktningarna och invektiven — om ock med svårighet — förvisats till dagsj oumalistiken. Det novellistiskt-dramatiska essay-porträttet i Stolpes franska studier innebar en viktig, sj älvständig nyskapelse av Levertins och Bööks genre. Det gav också Stolpe möjlighet att inte bara porträttera utan, till en viss gräns, gestalta sina figurer, fylla dem med något av det liv, som ofta tycks vara för blodfattigt för hans romanhjältar men i stället håller rätt konsistens för en essay-gestalt, som själv består med fysiska ingredienser. Författaren kan sedan skapa vidare, måla nästan mytiskt fristående heroer, och hans riktpunkt blir en diktares: konstverket, icke reportaget. 600