ANDE OCH DIKT Men därmed är man också framme vid ett nytt problem: essayernas tillförlitlighet, frågan om Stolpe inte entusiasmerar mer än han informerar. Redan att frågan måste ställas, innebär ett mått av reservation. Vad den yttre sanningen beträffar, är det emellertid svårt att beslå Stolpe med direkta felaktigheter. (Dock är falang-böckerna dåligt korrekturlästa.) Ivar Harrie påpekade i en recension att Stolpes kraftfulla bildspråk i essayen om Claudel kort och gott var ”förfalskning”, därför att liknelsen ”en ung stark tjur med ådrorna forsande av rött blod” saknas hos Claudel, som inte ens nämner ”tau-reau” (tjur) utan blott har ”troupeau” (—hjord; — Harrie försummade inte tillfället: ”får t.ex.”!). Men Stolpe hade här följt Claudelkännaren Madaule, som om versraderna i fråga nyttjar just denna bild, därför att tjursymboliken är klassisk i Claudels värld: ”un jeune taureau, pleine de sang...” Men även om Stolpe tidigare i sin essay hänvisat till Madaulebiografien, snuddar man här vid ett sakligt dilemma i hans essayistik; han har en historikers sinne för belägg, men hans snabba temperament hejdar honom inte gärna för ett ”bygdemeddelande”, när han skall skriva blod. Formuleringsglädjen finns ofta ett frestande steg före den stapplande fotnoten. I Margit Abenius’ studie över Simone Weil heter det bl.a. kort och koncist: ”Trots att hon stod nära katolsk tradition blev hon aldrig medlem av katolska kyrkan.” Stolpe däremot, dramatiserar i sin tidigare essay om Simone Weil också detta faktum; han bygger successivt upp hennes karaktär tills hon blir — på mystikens språk säkert fullt riktigt — jämförlig med ”de största kvinnorna i historien, med Katarina av Siena, Teresa av Jesus-barnet och Elisabeth de la Trinité”, och levererar sedan det nyssnämnda förhållandet såsom en dramatisk effekt: Denna kvinna var icke döpt och ville icke låta döpa sig. Hela sitt liv stod hon utanför kyrkan. Materialet disponeras hela tiden med en dramatikers intuitiva beräkning mot ett innehållsligt klimax: ”Redan detta är ytterst märkligt. Ännu märkligare blir hennes fortsatta utveckling...” — I den mån gränsen till det alltför effektfulla icke överskrides, uppnår han en stimulerande nyfikenhet hos läsaren. Det dramatiska inslaget rymmer givetvis också risker: Stolpe frestas därigenom att nalkas t.ex. Simone Weil, denna ruggande fågel, utifrån, vilket är vanskligt i fråga om en människa, som endast lever med sitt inre: han ser henne som en ”osedvanligt ful” och vanlottad; därigenom kan han bygga upp en kontrastskildring med en målares expressiva bilder på en dold biblisk liknelse: Gud ser icke till det yttre — Margit Abenius däremot nalkas Simone Weil som en lyssnerska; hon låter sig endast vibreras av orden och möts därför inte av ett fult ansikte men av ett leende. Därför synes mig Abenius’ tolkning mer kongenial med ämnet än Stolpes. Detta gäller dock för Stolpes del icke som någon regél utan undantag i liknande ämnen. Hans essayer är ojämna — måste vara det — och att han kan lyckas också på ett område som det nyssnämnda visar biografien över Jeanne d’Arc, där han skapat ett porträtt, fyllt av ömhet och varsam inlevelse, som om han var rädd om denna trosvissa bondflicka. Att Stolpe är religiös propagandist komplicerar också hans essayistik. Det har ökat hans direkta litterära inflytande, så att han bildat skola och fått lärjungar — av vilka Lennart Göthberg hörde till de tidigare, liksom Hans Björkegren kan räknas till hans senaste — B:s roman ”Under djävulens sol” är genomlyst av Stolpes brinnande Bernanosessay. Men samtidigt hotas givetvis den estetiska balansen i essayerna genom dessa ofta löst påhängda propagandistiska utvikelser — såsom t.ex. att ett Simone Weil-citat nog är oundgängligt ”inför en publik som i sin litteraturbedömning lärt sig att gå förbi den andliga dimensionen.” — Ä andra sidan är 601