BIRGER CHRISTOFFERSSON ett sådant tillrättaläggande betingat inte bara av en personlig konfliktsituation utan också av ett allmännare, faktiskt förhållande. Även Artur Lundkvist tillrättalägger i kraft av sin livssyn det stoff han bearbetar: efter en inlevelserik framställning av Rilkes lyriska egenvärld tillägger han exempelvis, att denna trolska värld är poetiskt glimrande men socialt otillfredsställande. Varken Stolpe eller Lundkvist står neutrala till sina ämnen; de presenterar dem inte objektivt utan låter dikt och person slungas mot det egna temperamentet. Där Stolpe har ett religiöst korrektiv, nyttjar Lundkvist ett socialt. Men om dessa två es-sayister — som nyligen av Axel Liffner kallades ”svensk litteraturs båda generösaste impulsgivare” — gäller i gengäld att deras fast avgränsade, konkreta åskådning ökat produktionens vitalitet, gett den ett slags ”inre" objektivitet och förlänat stilen en ofta frenetisk, muskulär styrka. — Ivar Harrie påpekade f.ö. redan 1936 en kvalitet i Stolpes essayistik, som mer än uppväger de propagandistiska inslagen: ”en sak som han kan, virtuost t.o.m.: signalera så att det hörs och syns. Och de fenomen han signalerar äro vanligen värda att man tar dem i eget skärskådande.” Man efterlyser Värmen i Stolpes studier och finner i regel dess tvillingsyster Entusiasmen, ofta i sällskap med en värmländsk — tegnérsk — styvbroder: Bravuren, vars överdådiga maner retar den främmande. Stolpes språkform är mer liknelsepräglad än metaforisk, ofta på ett polemiskt plan: ”man skall kanske icke begära vidsynthet och stora perspektiv av närsynta cykloper, i all synnerhet som monokeln är Freuds”. — Men i den senare produktionen utvinner han också lyriska värden ur sitt oförnekliga bildsinne: Och på de fordom bildlösa väggarna lyste rosettfönstren — endast långsamt vande sig ögat vid deras strålande prakt, deras djärva konstruktioner. Liksom vid rosettfönstren, vilka svävade som lysande orientaliska mattor, till synes utan stöd. I sina bästa stunder presterar Sven Stolpe en expressiv stilkonst. Hans essayer är tekniskt välbyggda med en inre finess, som går mer på djupet än föregångaren Bööks elegans. 5 Religiöst verkade grupprörelsen tydligtvis positivt på Stolpe, ungefär som primitivismen tidigare: som aktiverande impulsgivare. Men han saknade disciplinen och den logiskt-teore-tiska bakgrund som en fast teologi kan ge. I artikeln ”Oxfordman bland papister” — som gällde Stolpes franska essayer 1936 — skrev Harrie: ”förmodligen räcker Oxford stora famnen även åt Kyrkan, men hur besvarar Kyrkan vänligheten?” — Någon motsatsställning har emellertid inte rått mellan Oxford — som ”välsignats” av påven — och Kyrkan. Stolpes behov av dogmatik drev honom vidare på den väg han tidigt beträtt; redan ”1 dödens väntrum” (1930) illustrerade den katolska offerläran, de franska studierna verkade som katalysatorer, och vid 40-talets mitt kom den långa omvändelseprocessens slutfas, konversionen. Därmed, skriver Bertil Malmberg, ”börjar det skede i hans författarskap där personligheten klarnar och djupnar... Hans bildning, som alltid varit extensiv, tillväxer i kvalitet och imponerar med underbyggd saklighet.” — Men redan dessförinnan hade Stolpe hunnit muta in en viktig litterär domän: i ”Fem norrmän” och ”Profeter och diktare” (1942) behandlade han utförligare den religiöst inspirerade dikten och dess litteraturkritiska ställning. Det var på ett liknande initiativ, som Henri Bremond kunde ge sin revolutionerande bild av franskt litterärt 1600-tal. Om Fangens omvändelseroman "På bar bunn” skrev Sigurd Hoel: ”Fra et bestämt punkt av slutter Fangen å fortelie og begynner og messe”. Så ser ”naturalisten” på det tema, som för den kristne diktaren är det centrala. På samma sätt utdöms i Schücks litteraturhistoria de religiösa genierna. Birgittas uppenbarelser tolkas av Schiick positi-vistiskt: ”Det var, som vi skulle säga, ett 602