ANDE OCH DIKT sjukdomsfall, som möjligen kunnat botas, såvida hon iakttagit tjänlig diet, men i stället gjorde hon allt för att göra denna nervsjukdom permanent.” Stolpe kommenterar: Med en ”tjänlig diet” vill alltså den svenska litteraturforskningens nestor bota den mystiska upplevelsen, den mest genuina form av kristet liv, av andlig djuperfarenhet, som existerar! Schücks storhet ligger i hans storhet; undantagen från de stora reglerna intresserar honom inte. Men när hans oförstående som i fallet Birgitta paras med hans okunnighet som i fallet Pascal, måste man fråga sig, om inte Stolpe har rätt: Forskaren är också oförmögen att rent liietoriskt fatta det faktiska material, som här föreligger. Hos Pascal finner Schiick sålunda ”något av den innerliga gudsgemenskap, som kommit fram hos S. Bernhard och S. Franciskus” — det är en särdeles märklig upptäckt. I själva verket finns här inte den minsta släktskap. Om några andliga världar är för varandra främmande, så är det de som här i ett raskt grepp sammanförs. Lika besynnerlig är följande kommentar till Pascals ”Pensées”: ”De äro ett slags Confessions, närmast erinrande om dem, som Pascals store mästare Augustinus nedskrev, men ärligare, mer självbespeglande än dessa.” Här är varje omdöme radikalt oriktigt. Det finns i denna Schücks framställning en sådan mängd faktiska felaktigheter, att man mister all lust att polemisera mot en dom, som egentligen är mer upprörande, nämligen då han hos Pascal tycker sig möta ”det andliga sjukrummets atmosfär”. Ty vad som för Schück är andlig sjukdom, är för oss andlig hälsa, och vad som för honom är andlig hälsa, är för oss — i bästa fall — naiv okunnighet om själens verkliga nöd. I det följande lyckas Stolpe i varje fall uppvisa, att den positivistiska litteraturkritiken kan bli lika ensidig som — den kristna. I det allmännas intresse måste man därför besinna Stolpes slutsatser: — ingen kräver att endast kristna forskare får behandla svensk dikt! Det enda man fordrar är att vid sidan av den schückska skolans positivistiska och en viss ung kritiks marxistiska också den kristna till-erkännes något utrymme. Kravet förefaller rimligt, och på denna front är Stolpe självklar förgrundsfigur. Hans lit terära sektor har på religiösa grunder begränsats till ytvidden, men den är djupgående. Hans kritiska vapen är borrsvängen, inte rid-darlansen. 6 I sina senare essaysamlingar — ”Frangois Mauriac” (1947), ”Vadstena” (1949), ”Ande och dikt” (1950) m.fl. — har Sven Stolpe utgått från en mer bestämd kristen litterär estetik efter Maritains mönster. Historiskt fullföljer han den andliga linjen från Gei jer, Hjärne, Söderblom och Landquist. Det hindrar inte att han som historiker rent tekniskt är en avancerad källkritiker, ådagalagt t.ex. i biografin över ”Jeanne d’Arc” (1949). Från sina speciella synpunkter har Stolpe upptäckt Arnold Norlind, G. O. Adelborg, Söderblom, Billing och Fogelklou. Han har nyupptäckt Birgitta, Petrus de Dacia, Brynolf och Franzén. Han har — enbart på de sista åren — introducerat Berdjajef, Bernanos, Léon Bloy och Simone Weil. Han har slutligen skisserat en ny svensk litteraturtolkning genom sin kombination ”Ande och dikt”. I den mån hans egen prognos för några år sedan om att ”Femtiotalet står i den andliga upplevelsens höga tecken”, är riktig, framstår han i detta nu som en av våra mest aktuella författare och som den kanske viktigaste strömkällan. Ryggraden i Stolpes lödigaste essayistik är den konsekventa linjen av en fortgående personligt-religiös fördjupning. Det kan nu vara plats för ett erkännande åt denne egenartade författare, som varit alltför lätt att framgångsrikt ytkritisera. Den vidräkning med Linder, som inleder ”Ande och dikt” går tillbaka på principer, som i mer än två decennier riktat Stolpes författarskap. Ännu har han dock inte presterat den nyskapelse av Maritains estetik, som helt löser den kristne kritikerns formella och estetiska problem. Även om man bortser från Sven Stolpes yttre resurser, har han dock ännu en tillgång, som antyder att han kan lyckas med en sådan uppgift. Han är diktare. 603