DYLAN THOMAS i södra Wales under första världskriget; hans far var folkskollärare. Sin barndom tillbringade han i små omständigheter, men den var sorglös och lycklig, det kan man utläsa ur självbiografiska anspelningar i hans dikter (t.ex. ”Fern Hill” med dess återklang av Traherne, en 1600-talsskald från Wales) och ännu tydligare i de sensibla, roliga historier han berättar i ”A Portrait of the Artist as a Young Dog”. Jag träffade honom för första gången 1935, året innan han gifte sig med en vild och vacker irländska. Han kom första gången hem till mig i sällskap med Emily Coleman, en amerikansk väninna till Djuna Barnes, vars säregna roman noir ”Nightwood” han höll på att förbereda för utgivning. Typiskt nog dök han upp med bägge rockfickorna nertyngda och svällande av varsin literflaska öl och med ytterligare en sådan under vardera armen — vilket allt han med största välbehag satte i sig medan Miss Coleman och jag försiktigt smuttade på våra ma-deiraglas. Nu som då kan hans förmåga att inta drycker närmast jämföras med Gargan-tuas och det draget är inte det enda han har gemensamt med Rabelais’ muntra personager. Till det yttre tycks han mig inte ha förändrats ett spår under de 18 år som gått sedan den gång vi först träffades: han har kanske blivit tyngre till staturen, men har samma trutande barnaansikte, som alltid kommer honom att likna en kerub i en tung skulpturgrupp från barocken — en kerub vars intressen och uppgifter snarare ligger i denna världen än i himlen. På trettiotalet, när han drog sig fram i London så gott det nu gick, blev Dylan Thomas god vän med den berömde walesiske målaren Augustus John (den siste av de stora bohemerna, i mer än en mening, eftersom zigenarna i Wales också räknar honom som en av sina egna) och snart blev Thomas en välkänd uppenbarelse på ateljéfester och på caféer och barer i Bloomsbury och Soho, där de unga författarna och konstnärerna gick. Tiden präglades av social oro hemma och av krig — i Spanien — och olycksbådande förebud till mera krig, ute. Världen var ur led, som Shakespeare säger och många av de unga författarna och konstnärerna kände intensivt, om också osammanhängande, att det var deras uppgift att vrida den rätt. De ansåg att litteraturen måste ”engagera sig” i striden mot social orättvisa och totalitära system. Dylan Thomas stod utanför, utan att gå med på någon som helst politisk teori eller handling och lika ovillig då som nu att fångas in av någon ”rörelse”, den må vara politisk eller konstnärlig. Hans dikter hade börjat att då och då dyka upp i tidningar och tidskrifter och en av dem (”From Love’s first fever...”), den första jag såg, stod i T. S. Eliots Criterion. Märkvärdigt nog var det en populär söndagstidning, The Rejeree, som stödde hans tidiga verk. The Rejeree hade på den tiden en ”litteratursida” och ett slag också en ”lyrikredaktör”. Man delade ut lyrikpris (Thomas vann ett med sin nu välkända dikt ”The force that through the green fuse drives the flower”) och det mest överraskande av allt var att man då och då gav ut en liten diktsamling. Såvitt jag vet upphörde detta vågsamma företag efter det att tre böcker kommit ut: George Barkers ”35 Preliminary Poems”, David Gas-coynes ”Man’s Life is this Meat” och i början av 1935, Dylan Thomas första samling, ”18 Poems”. Trots livligt stöd från Edith Sitwell väckte den torftigt utstyrda boken föga uppmärksamhet när den kom ut och de flesta exemplaren av första och enda upplagan realiserades. (Samlare som är intresserade av denna nu mycket sällsynta och eftersökta bok bör observera att de första exemplaren har platt rygg och inget blad med annonser före titelbladet.) Något mer än ett år efteråt antogs Thomas’andra bok, ”Twenty-five-Poems”, av den gamla förlagsfirman Dent, vars seniorchef, Ernest Rhys, själv var walesare och tyckte om vad Thomas skrev. Den hade knappast större framgång än sin föregångare och det skulle gå ytterligare tre år innan Thomas 605