JOHN HAYWARD nådde sin första större succés med samlingen ”The Map of Love”, som innehöll 16 nya dikter och 7 berättelser på prosa. När Herbert Read anmälde boken skrev han, ”Dikterna innehåller den mest absoluta lyrik som skrivits i våra dagar och man kan bara hoppas att skaldens geni inte på något sätt tvingas att lämna sin smala väg”. Jag är inte säker på vad slutet på Reads lovord betyder, såvida han inte var i den lite naiva tron att kriget, som bröt ut kort därpå, skulle tvinga skalden att sluta skriva lyrik. Av medicinska skäl behövde emellertid inte Thomas ta någon aktiv del i kriget och hans geni råkade långtifrån ut för något för tidigt slut på sin ”smala väg” utan fortsatte rakare och kraftfullare än någonsin, vilket senare framgick av ”Deaths and Entrances”, hans fjärde samling, som kom 1946. Thomas till-bragte krigsåren i Oxford, där en vänlig beskyddare hade lånat honom ett slags lusthus, i London, där han började utnyttja sina ovanliga gåvor som radiotalare, både på vers och prosa, och i Wales. I Wales har han efter kriget också sitt hem, vid Laugharne vid kusten av Carmarthenshire har han ett hus, ”mitt havsomskakade hus på bråddjupa klippor” — nästan inbyggt i klipporna ovanför en liten vacker fjord. I bortre ändan av sin stora, vildvuxna trädgård har han en förfallen sommarstuga där han kan dra sig undan ovälkomna besökare och skriva. Fast han är slösaktig, extravagant och hopplöst renons på affärssinne, vilket han själv skulle vara den förste att erkänna, arbetar han hårdare och skriver mer än någon skulle tro, som bara känner honom som en oemotståndlig dryckesbroder. Lyriken utgör en mycket liten del av hans produktion, som i övrigt rymmer noveller, radioprogram, filmmanuskript o.s.v. De tre sista åren har han dessutom gjort årliga besök i U.S.A. där han läser sina egna dikter för väldiga, entusiastiska auditorier. Efter framgången med ”The Doctor and the Devils”, en synnerligen melodramatisk film om anatomiläraren och ”liktjuven” Dr. Knox, till vil ken han gjorde ett scenario (utgivet som bok i somras), har han fått en inbjudan till Hollywood för att skriva manuskriptet till en filmversion av Thackerays ”Fåfängans marknad”. Enligt ett obekräftat rykte skall han också, liksom Auden, skriva ett operalibretto åt Stravinskij. Hans begåvning är så stor och omfattar så många litteraturområden, att man har mindre orsak att befara eller beklaga att han splittrar sig på så många olika brödskriverier, än man skulle ha om det gällde en mindre begåvad författare. Men i själva verket är det ju hans lyrik som är det viktigaste och det är på den man måste döma honom. Som jag sade är han en svår skald, svår emedan han är originell och därför verkar främmande, som Eliot och Auden gjorde på sina första läsare. Han är helt sui generis, något för sig själv. Han hör inte till någon skola, står inte i skuld till någon av sina samtida och har inga särskilt tydligt framträdande litterära faddrar, fast det finns vissa maner i hans stil som återgår på Gerard Manley Hopkins och James Joyce. För en sådan lyriker är det särskilt lätt att dra på sig okritisk dyrkan och som jag nämnt är Thomas också föremål för ett slags kult. Det är verkligen bara alltför lätt att låta den berusande verkan som hans översvallande, våldsamma lyrik rymmer få övertaget över det kritiska omdömet och avleda uppmärksamheten från det faktum att Thomas ofta skriver mycket vårdslöst och är alldeles för böjd för att nå effekter genom en teknik där man skjuter i väg skotten på måfå: träff eller bom. Efter min tro är det viktigt att man tar med i beräkningen det keltiska elementet i hans lyriska sensibilitet och emotionella inställning till livet. I motsats till t.ex. Yeats, som var av irisk-keltisk härkomst, stöder sig inte Thomas direkt på keltiska myter och legender, men det bardiska inslaget i keltisk kultur, som än i dag lever kvar i Wales — de brittiska kelternas sista fäste — spelar en viktig roll i hans lyrik. ”The lovely gift of the gab” (ungefär ”den härliga gåvan att äga 606