DY LAN THOMAS ett välsmort munläder”; ”gab” är ett ord av okänt ursprung som han själv använder i uttrycket för att beskriva sin egen talförhet) är ett typiskt walesiskt drag och utgör, jämte walesarnas hävdvunna svaghet för musik och, i synnerhet för sång, det mest typiska och dominerande inslaget i Thomas’ lyrik. Först och främst är han en inspirerad sångare, som använder språket för den musik det rymmer och för de romantiska känslor musiken väcker och som snarare vädjar till sina läsares känslor än till deras förstånd. De idéer som ryms i hans lyrik är ytterligt få och rör sig kring tre primitiva grundmotiv: kärleken och livet, kärleken och döden och slutligen tidens gång. Kärleken är i hans dikter helt den sexuella kärleken och många av dikterna, i synnerhet bland de tidigare, är så överlastade av sexual-symboler att de verkar monotona med sitt envisa påstående att liv är sexualitet. Antagligen beror det mera på skillnader i ålder än i smak om man föredrar dikter som dessa eller de senare och mera mogna, där de två andra motiven dominerar. Efter min mening råder emellertid inget tvivel om att hans senaste dikter — ”In Country Sleep”, ”Over S:t John’s Hill”, ”Poem on his Birthday”, ”La-ment” och ”In the White Gianfs Thigh” — är hans mest lyckade. Här saknas nästan helt hans typiska svagheter och fel — de pressade analogierna, försöken att ersätta den gram-matiska syntaxen med en syntax som bygger på ljudassociationer (huvudorsaken till att hans lyrik kan bli helt eller delvis missför stådd), mångordigheten och de rapsodiska gesterna som ibland ger intryck av att skalden bara skriver. Jag misstänker att hans poetiska stil, även i hans minst oklara och komplicerade dikter, när det gäller utländska läsare måste resa stora och ibland oöverstigliga hinder. Nyckeln till den och till hela hans lyrik är associationen, men när det gäller att tvärsigenom ordmassorna följa de komplicerade verbala ledtrådarna fram till hans associerade känslor och mentala föreställningar är vi alla på sätt och vis utlänningar eller snarare främlingar. Kanske räcker det till en början om vi kan erfara de upplivande och berusande egenskaperna hos hans lyrik utan att försöka analysera den, om vi emotionellt ger oss i dess våld utan att försöka ta reda på vilka medel han nyttjar för att upptända oss. Man kan anta att Thomas inte alltid själv vet vad han gör, han tycks ofta skriva under tvång, driven av någon kraft bortom alla gränser. Man kommer att tänka på ett spännande naturfenomen — en geysir, som i ena ögonblicket sprutar fram strålar av rent vatten och i nästa slam och stenar. I sitt liv likaväl som i sitt författarskap och framför allt i sin lyrik är han i ordets romantiska betydelse ett naturbarn. Jag tycker att det framgår av den korta ”not” varmed han inleder sina ”Collected Poems”: ”Med all sin omogenhet, tvekan och förvirring är dessa dikter skrivna i kärlek till människan och till Guds ära och om de inte vore det skulle jag vara en förbannad dumbom.” 607