BOKRECENSIONER DIKTARE PÅ VÄG Ivar Lo-Johansson: Gårdfarihandlaren. Självbiografisk berättelse. Bon- niers 1953. 15:50. ”Jag drömde alltid att en gång kunna beskriva min egen ungdom. Det var min tidigaste litterära plan. Än har jag inte hunnit fram till den stillhet och kraft, som låtit mig sätta denna ursprungliga plan i verkställighet.” Orden är av Ivar Lo-Johansson, och de skrevs 1932, två år efter det att han i en tidning hade försökt berätta om en sommar i sitt unga liv, den sommar han kuskade omkring som gårdfarihandlare i norra Sverige med cykel och unicabox. Den gången var han sålunda missnöjd med resultatet. När han nu gjort om försöket — i bokform och som en fortsättning på ”Analfabeten” — har han skäl att vara nöjd; det har i varje fall hans läsare. Den store, den mogne berättare som först trädde oss till mötes i ”Godnatt, jord” och ”Bara en mor”, men som senare ibland har villat bort sig i psykologiserande och socialdebatt (ställvis också i det eljest helstöpta äreminnet över fadern), har här uppstått till ny, mera renodlad existens. Stillhet och kraft är just vad han tycks ha förvärvat; de yppar sig i den ordknappa, vemodigt leende ironi utan varje skymt av självömkan, varmed han ser tillbaka på ett av sina värsta hundår, i den självfallenhet varmed han har tvingat fram övertoner ur ett stoff av idel motigheter och vidrigheter, i den hemlighetsfulla men aldrig pressade förmågan att utvinna stor och allmängiltig symbolik ur skenbart speciella eller triviala upplevelser. I avsnitt efter avsnitt blir uppträden och dialoger saktmodigt skruvade till en klimax, men läsaren förskonas från kommentar och förmedlande element; nästa avsnitt utgår återigen från ett vardagligt stämningsläge för att så genomgå en liknande stegring, halvt omärklig men ändå omsorgsfullt beräknad. Det är den riktige epi-kerns förfaringssätt; på så vis har berättelsen fått en levande rytm, som stiger och faller i böljor av skiftande längd men som också i ett smidigt legato binder samman de sinsemellan fristående episoderna. Ja, boken har den likheten med de gamla pikareskromanema, att ”hjälten”, den artonårige gårdfarihandlaren med sina trådrullar och femtioöresbroscher och kristidstvålar, i obruten följd genomlever det ena ”äventyret” efter det andra, mer eller mindre spännande, mer eller mindre prövande, mer eller mindre burleskt, utan annat inre sammanhang än det egna medvetandet men i tur och ordning belysande för olika miljöer. I pika-reskromanerna var det emellertid själva äventyren som var det viktiga, medan huvudpersonen oftast var tämligen likgiltig på grund av alldaglighet eller själlöshet eller oförmåga till inre växt och förvandling, men så är det inte här. Den yngling i alltmer trasiga och lusiga klädpaltor, som här cyklar omkring i svenska fjällbyar och ödebygder, har jämte unicaboxens torftiga bagage ett hemligt, ett osynligt bagage att släpa på, ett svårt, ett tyngande men ändå ett rikt, ett bagage av kärleksbehov och könsoro, av flyktbegär och vandringsromantik, av livshunger och samvetsömhet och diktarfantasi; det är ett själsbagage som i sin komprimerade brokighet hotar att spränga honom och gör honom osäker på sin egen identitet, inger honom känslan att vara förklädd, inför andra och inför sig själv. Är det han upplever verkligt eller overkligt? Är det honom det händer eller någon annan? Sker det just nu eller har det skett en gång för längesen, i en dröm eller i en annan existens eller i en dunkel förtid? Allt är på en gång långt borta och mycket nära, både påtagligt och fantastiskt, och det är dessa tonårsvåndans ständigt glidande och undanglidande perspektiv som Ivar Lo-Johansson har lyckats mana fram — inte den mogne mannens, den färdige diktarens medvetna efter-klokhet (fastän den självfallet spelar in, indirekt och som förutsättning) utan den skälvande förnimmelsestyrkan, den ömtåliga sensibiliteten, den omedvetet omgestaltande 608