BOKRECENSIONER fantasien hos en diktare i vardande. Om berättelsen gör ett starkt, ett betvingande intryck, så är det först och främst därför, att det inte förefaller att vara en torparpojke vilken som helst, som här har rymt från föräldrahemmet och färdas omkring mellan gråa stugor och dragiga logar och risbäddar i skogen, utan just en förklädd prins i trasor, en prins i dik-tarfantasiens rike, vars förtrollning ännu inte har blivit bruten och förlöst i konstnärligt skapande men som ändå, utan att själv veta om det, åter och åter utövar sin makt att färglägga, förvandla, förstora, suggerera. Den järnhårda viljan att bli författare tycks ha yppat sig tidigt hos denne yngling, vars landsortsodyssé har företagits som ett eröv-ringståg, och även hos honom har den närts av smärtsamt förnummen brist, av underlägsenhet vid dansbanornas könsurval, av bjudande kompensationsbehov. Han är väl varken den förste eller den siste som har velat bli diktare för att visa världen och kvinnorna vad han till sist förmår, han, den bortkomne, den blyge och försagde och handicapade, som drar ut för att lägga under sig sin blivande diktardomän, verkligheten. Skenbart blir er-övringståget ett snöpligt fiasko, en oavbruten följd av nederlag och umbäranden, av skräckupplevelser och hungerhallucinationer och sjukdom och förödmjukelser, och Johan Kvast, skärsliparen, pärlfiskaren, den suveräne vagabonden, som varit hans föresyn, får han jaga förgäves genom hela landet tills han återfinner honom ömkligen bofast i hemorten, nesligt installerad på ett egnahem med det symboliska namnet Idyllevik. Men bakom och under nederlagen i verklighetens värld går fantasiens segerlopp, där vidrigheter och fiaskon vänds i varaktig vinning, i berikande själserfarenhet, i syner och drömmar och symboler. Skräcknatten i stallet, hungerhallucinationerna i skogen, övernattandet hos gummorna på ålderdomshemmet med dess bittra parodi på hans harems- och kvinnotjusarfan-tasier, den hemska klappjakten på anddraken, som visar fram den utsvultna människan i all hennes råa vildhet och glupskhet, den efterblivne fånen, som är ensam om att bedriva resultatlöst pärlfiske i Västerdalälven, och så, inför den äntligen villiga kvinnan i sin besö-kelses stund, flykten från den livsvarma famnen ut i det blodlösa, dådlösa svärmeriet — allt växer till tragiska eller tragikomiska livssituationer av representativt format och universell innebörd och burna av mardrömmens Ivar Lo-Johansson med unican suggestiva magi. Vistelsen på den jämtländska bondgården, där bedrifterna vid matbordet är större än de vid jorden och där han tror sig ha gjort intryck på dottern för att upptäcka att han bara har väckt hennes medlidande, utgör sista etappen på denna de yttre förödmjukelsernas, de inre erövringarnas via do-lorosa. Före hemresans kapitulation ligger dock ett parti av tillfällig avspänning, sinnesro och vidblick, samvaron med den gamle fiskaren, fångstmannen och handlaren vid Mal-gomajsjön — den absolut ensamma människan i hennes livtag med övergivenheten, med naturen, med mer eller mindre illasinnade eller hjälpsökande medmänniskor. Även den episoden utmynnar i symbolik, ohygglig genom anspelningarna på lämmeltågets likheter med människorasernas besinningslösa, skoningslösa vandringar i urtid och framtid, men också komiskt-grotesk genom konfrontationen mellan filiströs vetenskaplighet och naturfenomenens outgrundliga väldighet.------- När Ivar Lo-Johansson första gången skulle berätta om dessa upplevelser kände han sig inte ha gått i land med uppgiften: Men när man frågar var jag varit och vad jag varit med om, har jag inte kunnat svara på det. Jag 4 BLM 1953 VIII 609