BOKRECENSIONER har varit det alltsammans alltför nära och då jag skall försöka att berätta om det blir det just ingenting kvar. Det är dofterna, de finaste förtoningarna, de knappast hörbara ljuden i de tysta nätterna, som alla äro väsentligheter, men som när man skall tala om dem som genom ett trollslag synas en själv förflyktigade. (Konsumentbladet 8/2 1930.) Nu, mer än tjugo år senare, har han kunnat svara på frågorna var han varit och vad han varit med om, och kvar står ett konstverk, ett diktverk; det lever och kommer att överleva i kraft av de dagrar och toner och atmosfärer som har frambesvurits av den färdige diktarens trollspö. Holger Ahlenius BELYSNINGS MÄSTAREN Bertil Malmberg: Lek med belysningar. Bonniers 1953. 8:50. ”Lek med belysningar” är den fjärde diktsamlingen i Malmbergs ”nya stil” och den ger många och utomordentliga exempel på hur utvecklingsbar denna stil är. Efter sprängningen av Malmbergs klassicerande retorik uppstod en klyvnad i språket, en växling mellan det överdimensionerade och det fragmentariska, mellan att pressa orden på för litet och att pressa dem på för mycket. I den nya diktsamlingen har extremerna för första gången närmat sig varandra och slutits i en harmonisk kurva. I Malmbergs äldre stil tjänade det poetiska språket som ett kyrkfönster vars sken på ett statiskt och mekaniskt sätt färgade alla föremål. I den senare stilen har språket stundom varit ett blindfönster till ett rum som läsaren fått möblera uteslutande med sina fantasier. I sin rädsla för de stora orden greps poeten av misstro mot alla ord, mot ordet som sådant. Den intellektuella och poetiska självprövningen blev av en nästan pietistisk stränghet som var beredd att betrakta även de blygsammaste ordgardiner som ”djävulens långkalsonger”. I den nya boken har poeten brutit alternativställningen att orden skulle vara (poetiskt) sannare ju större de var, resp, ju mindre de var. Nu har orden blivit elastiska och täcker varken mer eller mindre än sin sida av en dikts betydelse. ”Lek med belysningar” är — kanske på ett annat och finare sätt än författarens närmast föregående samlingar — en strängt och meningsfullt konstruerad betydelseapparat som låter en större mångfald av de malmbergska motiven fungera i samtidig rörelse. Det kan möjligen vara en brist att dikterna, lösgjorda från samlingen, skulle få några av de sidor mörklagda som det komplicerade belysnings-systemet nu kastar ljus över — ja, en del av dikterna skulle nog verka helt tvådimensionella vid separat läsning, såsom t.ex. några i den första avdelningen och den mekaniskt dikterade ”Skrivaren till sin hand”. Men även om inte alla de enskilda dikterna kan i poetiskt avseende nå upp till sin motivbärande uppgift i kompositionen så har flertalet av dikterna en självständig styrka och en djupdimension som gör dem statuariskt fristående. Den egendomliga objektivitet, den nästan frånstötande bristen på intimitet, som alltid kännetecknat Malmbergs lyrik i avvikelse från nära nog all poesi efter Heidenstam, har nu drivits till mera gedigen fulländning än under den dekorativa och den fragmentariska stilepoken. Dikterna är till sin art sådana att de inte går att komma in i, läsaren kan inte uppleva någon identifikation, han inbjuds endast att beskåda en slutenhet som inte är mörk utan glaslikt genomskinlig men likafullt ogenomtränglig. Somligt i den nya boken känner man lite för väl igen från de tidigare samlingarna, en och annan ”fasa”, ett och annat ”spökeri”. Somligt känner man också igen från andra poeter, från sådana som Malmberg uppenbarligen lärt ett och annat av i sin nya stil. ”Den som har ett minne må kallsvettig / medge det / för renhållningsmannen”; rytmen är Malmbergs, men rösten Vennbergs. Och anti-sociali-teten i dikten ”Ruinerna” susar av Ekelöf men får onekligen en rolig formulering i den djärva Hölderlin-travestin: ”vattenklosetter som brusa socialt / från våning till våning”. Hölderlin-inflytandet är i denna samling större än någonsin förr och stundom slår originalrytmerna igenom lite för hårt, men väsentligen har detta mönster haft utomordentliga effekter på det försiktiga helandet av den fragmentariska stilen. Den första avdelningen, ”Fixeringar”, tar upp motiv från den yttre, icke undanglidande verkligheten. Makten och lydnaden belyses från olika sidor och med olika innebörder. I inledningsdikten ”Polaritet” talas om jämvikten mellan tjurens uppstormande kraft och nosringens övermannande makt. ”Vilken estetik / för kreatursskötare!” Här ger Malmberg alltså en ny och drastisk variant av sin föreställning om konsten som behärskning, som. 610