BOKRECENSIONER kontroll av hotfulla verkligheter och makter. Mot slutet av denna avdelning börjar den ”sociala” verkligheten upplösas. ”Icke med skarpa lampor — / bara med hornlykta / må vi smyga genom spindlarnas mörka rum.” Verklighet och identitet upplöses, myterna tränger sig fram och i ”Eftermiddagsslum-mer” blir hundens svagt gnällande gläfs ett förebud om ”det vilda, mörka, trehövdade skallet / ur svindlande avgrunder hos den stygiske Zeus”. ”Skrivaren i Hades”, en av samlingens mest betydande dikter, är en genuint folkviserytmisk vision av dödens demoniska värdeutslätning. Och döden blir ett allt tydligare tema i bokens komposition. ”Levande nedsänkt” är en ohygglig upplevelse av instängdheten i livet skildrad som instängdheten i graven. Den långa dikten ”Morgonkrog i München” utgör bokens höjdpunkt. Stort men aldrig svulstigt orkestrerad, fylld av scen- och stilskiftningar, grotesk, ironisk, realistisk, humoristisk mynnar den ut i en atmosfär av svårare overklighet och vanmakt än någonsin förr hos Malmberg. Rösten pressar sig uppvägs ur inälvsmörkret men sipprar ut maktlös i mungiporna. Endast på djupet, underköttsligt, i skumrasket, ske praktfulla ord. I avdelningen ”Motljus” är verklighetsupp-lösningen fattad från vanvettets, bisarreriets, den demoniska lekfullhetens sida, från Almqvists sida: i vågorna ”tecknar sig världen som gyckel-spegel-spel”. Det evigt rörliga hånar det oviga, ”lagarna förlora sin talan” och ”sanningarna slår sig på sina knän”. I avdelningen ”Polykromt” finner man bokens renaste dikt, ”Parvula” som har en auktoritativ enkelhet i diktionen, en häftig känslo-styrka och något av den klassiska fabelns eller allegoriens objektiva konkretion. Denna dikt bildar en motivisk övergång till de följande belysningarna av konstnärsskapets villkor. Poeten är ”en förolyckad / ljustrare / eller den hastiga skymten av en tånggud, / en mindre Poseidon”. Över de ödsligt sammanslående vattenbergen sträcker han sin blödande triumf, sträcker sin treudd mot ljuset med fiskar spetsade på hornen av lyrformade, grymma fångstredskapet I den lite för hölderlinska men mycket gripande ”Urtidssaga” har konstnärsskapets tra giska och ironiska villkor fått den klassiska mytens osentimentala objektivitet. Den åldrande flyttfågeln, som en gång lämnade horden för ett förbjudet och overkligt väderstreck, ropar till sist till sina allt otåligare efterföljare att överge honom. Och när vulkancoronorna på stranden plötsligt framdånande för härjade skaran — var han borta, uppslukad, förklungen, sedan länge, länge. Åldrandets och dödshotets tragik får en tillspetsad symbolisering i den skapande konstnärens fall. Men till sist blir även skönheten likgiltig och i en (dess värre poetiskt svag) dikt heter det om verket att dess sista linje är dock lyst av stilla hån jag vänder mig med hemlig avsmak därifrån, ty något annat, kyskare, syns då av vikt. I samlingens näst sista dikt öppnar sig dödens tomhet på ett definitivare sätt än i ”Levande begraven”; poet-jaget och hans ”broder Jag” sjunker sida vid sida elegantissime ned på knä. Figuranternas sista attityd! Slutdikten heter ”Likfyndet i öknen”. Tystnaden, ödsligheten, likgiltigheten efter döden blir samtidigt också till ett hemlighetsfullt bevarande av den dödes integritet. Vad som hände honom i livet, ”vilka varor du fraktade mot vad för portar”, och vad som händer honom nu då schakalen smyger kring hans döda lekamen, allt är likgiltigt. Men inte i och för sig likgiltigt utan bara i relation till den orubbliga suveränitet som är dödens. ”Vad göres dig gravoffer behov?” En refererande explikation sådan som denna kan bara ge antydan om motivrikedomen, stilvariationerna och den linjerena och avdramatiserade högheten i ”Lek med belysningar”. Sven Lindner UNGDOMSSPEGEL I NUTIDSRAM Eyvind Johnson: Romantisk berättelse. Bonniers 1953. 19:50. Som bekant förklarade Hjalmar Söderberg en gång, att han inte längre gitte skära sig 611