BOKRECENSIONER själv i remsor och småbitar och sedan lappa ihop dessa till romanfigurer; det var inte en syssla för en man på fyrtio år. Eyvind Johnson, som är en man på femtio, han gitter; han finner en allvarsam glädje i att leka, om inte med romandockor i hävdvunnen mening så i varje fall med identiteter och tidsbegrepp, med ett förflutet som är närvarande i nuet och med ett nu som är föregripet i det förflutna. Av allt att döma har han skurit sig själv i tre remsor, tre reflexbilder, speglade i det förgångna och samtidigt upplyfta i nuet, inramade av detta. Det vill säga — Olle Oper, som nog får anses identisk med titelfiguren i ”Romanen om Olof”, har påtaglig existens endast i svunnen tid, men indirekt finns hans upplevelser och erfarenheter uppbevarade i Yngve Garans’ medvetande, i hans återberät-telse. Yngve Garans skymtar bara som hastigast i det svunna — en lugn borgarpojke som får tryckningen av sin första diktsamling bekostad av en släkting — men han breder ut sig desto mera i nuet. I relation till Olle Oper företräder han främst den av tid och ålder och förbättrad ekonomi betingade förvandlingen, ofrånkomlig, obönhörlig, men självfallet har han också funnits med från begynnelsen — som anlag och utvecklings-grodd. Greger Garans däremot, Yngves frände och kusin, finns med från början till slut, från tjugotal till femtiotal, dyker alltid upp på samma orter som Olle Oper och förälskar sig i samma kvinnor. Han är både uppsluppen vrångbild och skambemängd önskedröm, en Olle Oper som flyttats över på det borgerligt-akademiska planet och där gör parallella erfarenheter, i lyxförpackning av penningför-gylld cellofan. Ur Yngve Garans’ minnesförråd, ur Olle Opers bevarade kamratbrev och andra dokument tonar deras ungdom upp ur ett för alltid förklunget tjugotal, brusar genom det närvarande, genom femtiotalet, sjunker stundom undan för detta men bryter åter och åter igenom som grundtema och ledmotiv i ironiskt-patetisk sättning, välbekant från tidigare verk av Eyvind Johnson, inte minst från ”Romanen om Olof”, som här har fått ett slags förlängning. Eller, annorlunda uttryckt: det förflutnas spegelyta, där ungdoms-gestalterna ömsevis reflekteras, fördubblas, förskjuts, glider isär eller smälter samman, har försetts med en bred, ställvis alltför bred samtidsram, där infallsrankor, associations-ramsor, tankekrumelurer bildar ett överrikt ordmönster och ibland hotar att växa över och skymma spegelbilderna, som avgjort är det värdefullaste i boken, det mest fascinerande och det bäst skrivna. Låt gå för en perspektivram som ger djupverkan, men den får inte tynga ner eller dra uppmärksamheten från det inramade. Alltså: tre perspektiviskt rörliga porträtt av Eyvind Johnson, som Yngve Garans, som Greger Garans, som Olle Oper, tre självporträtt, förevisade i inbördes kontrast- och växelbelysningar, kompletterande, förträngande eller sektorsvis täckande varandra, framkallade med hjälp av snabba blixtljuseffekter, glidande kamera, förbiilande blänk av klarsyn, insyn, djupsyn. Först Yngve Garans-berätta-ren, medelålders, förborgerligad arbetsegoist, välbeställd yrkesförfattare med barn och blomma och villa i Schweiz, en tillvarons turist och epikuré med hög tobaks- och spritförbrukning och begynnande hjärtbesvär men med livsåskådningsbekymren lyckligen bakom sig. Yngve Garans håller låda, tycker om att fara och flacka, att docera, att skumma skön-hetsgrädden av tingen; han har tecknats med en självintagen självironi, som kan bli särdeles verkningsfull, och hans hustru Anne med sina torra sarkasmer fyller samma uppgift på herrskapets vespa som slaven på den romerska triumfvagnen: att påminna sin herre om hans dödlighet, eller i varje fall om hans pratsjuka och långrandighet; hennes varningar blir inte alltid beaktade. Så är det Greger Garans, uppfattad med ännu beskare ironi, en ännu mer skoningslös karikatyr av den bracka och kamreraresj äl, som Eyvind Johnson tycks ha upptäckt i en av det egna jagets dunklaste vrår. Som nykläckt student störtar han ut i tjugotalets Europa och ”upplever” det, en odräglig liten kultursnobb, ett valutasvin med förmögen arvtant i bakgrunden, en uppblåst tidsavlyssnare och idélinje-rare, en beskäftig europé och ivrig konferensman, som dock till sist liksom växer ikapp sig själv, vågar sig ut som soldat på engelsk sida i andra världskriget och visar sig mäktig aktiva insatser i det internationella arbetet. Under tjugotalsåren har han rört sig sida om sida med Olle Oper på kontinenten, men medan denne halvsvalt sig fram i proletärkvarteren och prövade på efterkrigsnöden i tarmar, händer och hud, ”bildade sig” Greger Garans, hade banala flickäventyr och gick på lyxkrogar. Kanske är meningen den, att sådan kunde också Olle Oper ha tett sig, så skulle också han ha levat — om han hade ägt eko 612