BOKRECENSIONER nomi och möjligheter till det. Jag tror inte, att det ligger s j älvf örhävelse och fariseism i karikatyren, snarare då självrannsakan och kanske några droppar rönnbärsfilosofi. Ändå har Yngve och Greger bara ett sekundärt intresse som halvt väsenslösa konstruktioner, som utspaltningar ur det centrala, det autentiska jaget, ungdomsjaget Olle Oper, fångat i besjälad erinringskonst, i stram direktberättelse, i kritisk sidobelysning och i lakoniska brev — med all sannolikhet Eyvind Johnsons egna ungdomsbrev till Rudolf Värnlund. Utresan 1921 som fripassagerare i det stinkande kölsvinet på en lastångare; den blåfrusna ensamheten i utländska storstäder; sö-kandets och trevandets och drömmarnas svåra, härliga år, revolutionsdrömmarnas och författardrömmarnas; förbindelserna med anar-kosyndikalistiska meningsfränder; de första skriverierna och de magra honoraren från tidningsredaktionerna där hemma som aldrig kommer i tid; versförsöken i Lindorms och Dan Anderssons stil; könets oro, den politiska oron, den tomma magens oro, den intellektuella oron, alla sorters oro och därtill ibland hungeryrsel, febersvindel; överflyttningen från inflationens och de politiska mordens råkalla Tyskland till det varmvänliga Paris och tillbaka igen; förväntningarnas och förberedelsernas årtionde, psykoanalysens och kamratdiskussionernas och tidskriftsprojektens; de första förälskelserna, de stora besvikelserna och de små framgångarna; hemkomsten 1924 med författardebuten och dess vedermödor, förläggarkrångel och recensionsgatlopp; tjugotalets, ungdomsstridernas, ungdomsmödor-nas, ungdomsfröjdernas obevekligt förklingade appassionata — allt detta överbringas här ordknappt, oförmedlat, chosefritt, utan en skymt av självömkan eller kommentar, som naket, skälvande liv, som levande verklighet och i kraft därav ”tagande”, sammanbitet patetiskt, givet i understatements, buret av järnhårt betvingad känsla, rikt på svidande övertoner men också fullt av lukter, av fysisk närhet, av sensuell påtaglighet, av sammansatt men ändå oupplöslig enkelhet. Granskaren, som råkade befinna sig i Berlin 1921 och i Paris 1924 — dock snarare i Greger Garans’ kläder än i Olle Opers — känner på något underligt sätt igen sig; så kändes det att vara ung i tjugotalets Europa, så snålt blåste det i nederlagets weimartyskland, där en måltid betalades med millionbelopp, sådant låg skimret över de yttre parisboulevarderna, där den EYVIND JOHNSON folkliga vänligheten alltid var lika okonstlad, och så strömmade den nya litteraturen, de nya tankarna och den nya psykologin in över oss alla. Och i dessa partier, som väger ojämförligt tyngst i boken, har Eyvind Johnson flätat in uttrycksfulla snapshots av tyska proletärer i smutsgrå slumkvarter och franska hantverkare vid bistrons zinkdisk, sympati-fyllda kamratporträtt av Rudolf Värnlund och Victor Vinde och Ragnar Holmström, lätt igenkännliga som Klas-Henrik och Rickard och ”Stora Lasse”, för att inte tala om ett par snabbskisserade kritikerporträtt, vänligt-tack-samt av Fogelqvist, förbittrat-ironiskt av Erik Fledén-dr Wrong. Ja, bakom varje höj dläge i patetiken ligger ironin, självironin, den alltid vaksamma, på lur, och den omfattar till och med boktiteln. Skenbart romantisk är denna berättelse om snabbt förrunna ungdomsår, och deras cfter-klang och återverkan i nuet, i sista hand klart antiromantisk, eftersom den utvisar, vad som blir av den unge världsförbättraren och världserövraren och himlastormaren, hur han kommer ner på båda fotterna i en borgerlig existens, och vilka möjligheter till kompromiss och anpassning han har burit på. Någon 613