BOKRECENSIONER berättelse är det egentligen inte heller. Kompositionen är med sina ständigt brutna linjer allt annat än episk, snarare nyckfullt musikalisk, arbetar med oupphörliga tempoväxlingar och invecklad kontrapunkt, är för övrigt genomdragen med ett stråk av musikfunderingar, musikintryck, musikupplevelser, gärna i anslutning till ett aldrig slutfört erotiskt motiv. Endast alltför uppenbara är ansträngningarna att associera till musik, att översätta till ett slags korresponderande ordmusik. Språkmelodin, unik i sitt slag, svingar mellan skiftande tonlägen, sväller ut i ett mäktigt flöde eller dras samman i djärva förkortningar, ställer branta tvärkast mot utdragna löpningar, sätter in ett fortissimo i ett matt ritardando, blandar stämmorna om varandra, släpper ett tema innan det förts till en avslutning, bryter av med ett nytt och tar upp det förra igen eller lämnar det halvgånget, ofullbordat. Diktaren har inte gjort det lätt för sig och inte heller för läsaren, men intrycket av rörlighet, växlingsrikedom, mångtonighet blir bestående. En äkta, en oefterhärmligt eyvindjohnsonsk produkt, uppburen av den facettgnistrande stilkonst, den skarpkantade ironi, de dristiga överraskningsmoment samt de emotionella och intellektuella störtdykningar, som utgör hans ojämförliga styrka som författare, men också onödigt nedtyngd av de krångligheter, de lösliga kåsörlater och den mångordighet, som utgör hans lika oförnekliga svagheter. Holger Ahlenius SÅRETS FRISKHET Arnold Ljungdal: Till mänska klarnad. Norstedts 1953. 8:75. Svårigheten att bedöma Arnold Ljungdals nya diktsamling hänför sig inte till bokens bristfälligheter. De är många och påtagliga nog för att lätt låta sig karakteriseras. Men hos Ljungdal är bristerna och förtjänsterna så långt ifrån varandra att det blir svårt att göra sitt positiva helhetsomdöme trovärdigt, sedan man redovisat de iögonenfallande svagheterna. Och svårigheten ökas ytterligare därav att förtjänsterna delvis ligger på ett plan — den innehållsliga attitydens plan —• som ofta utsättes för en sentimental och poetiskt urskillningslös entusiasm, varför risken finns att man i stället reagerar med en anti- sentimental men poetiskt lika urskillningslös brist på entusiasm. En första och enkel förklaring till hur förtjänsterna och bristerna förhåller sig till varandra i Ljungdals nya diktsamling är givetvis den att de är lokaliserade med vattentäta skott mellan sig, så att två av bokens fyra avdelningar är bra och två inte är så bra. Detta är bara en första distinktion och den rör inte vid det prekära. Av de båda svagare avdelningarna är gruppen med barndomssituationer svag på ett oproblematiskt sätt. Här har Ljungdal konkurrerat i en naivistisk genre som framför allt Martinson och Thoursie odlat upp till djärvare raffinemang och mångsidigare kontroll av motivens idylliska och känslofyllda utrustning. Dikterna har en del ironiska fyndigheter men i stort sett fyller de någon funktion endast som ett motiviskt anslag i diktsamlingens helhetsbyggnad. Den andra svaga avdelningen erbjuder svårare motiveringsproblem. I sin förra diktsamling, ”Katedral”, hade Ljungdal tagit med ett par Hölderlin-översättningar under rubriken ”Ur Hölderlins sjukdom”. Denna benämning återkommer nu som avdelningsrubrik till en svit Hölderlin-tolkningar, utförda med en diskutabel metod som heller inte avkastat något mera betydande resultat som svensk poesi betraktat. Tolkningarna är av högst skiftande trohetsgrader, från den autentiska överflyttningen till ljungdalska bearbetningar av ett högst betänkligt slag. I de svåraste fallen har översättaren fyllt ut de hölderlinska fragmenten på ett okänsligt sätt, sammanfogat, dragit ihop, slätat ut och målat över. Den principiella frågan för bearbetningar av detta slag är inté lätt att lösa men det torde inte vara nödvändigt i detta fall. Det räcker med att säga att Ljungdal i just detta avseende visat poetisk omdömeslöshet och brist på historiskt sinne. När författaren t.ex. översätter tre fjärdedelar av en dikt någorlunda autentiskt men sedan tillfogar en avslutning, bearbetad på sådant sätt att dikten får en alldeles ny och bisarr mening, då borde han åtminstone ha angivit var landskapet Hölderlin slutar och var landskapet Ljungdal tar vid. Givande är denna svit endast emedan omflyttningarna i det Hölderlinska landskapet inte sker på ett inbördes inkonsekvent sätt utan för syften som Ljungdals här demonstrerade brist på historiskt sinne möjliggör. Vad som hos Hölderlin är metafysiska, ontologiska påståenden (även om 614