BOKRECENSIONER de hade sociala och psykologiska ”orsaker”), gestaltningar av skeenden i själva existensen, det har Ljungdal skurit ner eller skurit om till psykologiska påståenden. Avslöjande är t.o.m. en tempusförändring som den följande: När Hölderlin skriver: ”alles / ist Schein —”, då översätter Ljungdal: ”allt har blivit sken”. Hos Hölderlin är det ett metafysiskt påstående, hos Ljungdal en beskrivning av en känsla hos subjektet. Och det finns än mer signifikativa exempel än detta, som är taget från den förra samlingen. Men om Ljungdal är psykologiserande i sin historiska syn så är det en del av hans styrka att han inte är det i sina egna dikter om de moraliska problem som utgör huvudmotivet i samlingens första och sista avdelning. Den senare fasen av Ljungdals lyrik, dvs. den förra diktsamlingen och den nya, utgör en intellektuell och moralproblematisk efter-tanke till den tidigare fasens mera okomplicerade och utåtriktade attityd. Det entydiga engagemanget i den sociala verklighetens förvandling har skjutits alltmer i bakgrunden, verklighetsförvandlingen har komplicerats åt det religiösa hållet, drömmen riktats mot ”nya trosformers oklart anade tempel”. Det är inte längre fråga om en vacker heroisering av den rätta handlingen utan om de moraliska och psykologiska erfarenheter som en människa kan göra i sin kamp för denna handling. Flera av dikterna i samlingens första avdelning, ”Mytpejling” och delvis slutavdel-ningens långa svit, ”Mannen som svek”, är ett poet-jags självrannsakan, hans försök att för egen del komma till klarhet om ansvar, krav, svek, skuld och försoning. Och de övriga dikterna i dessa avdelningar tar upp samma motiv till generell belysning och i objektiv iscensättning. I ”Narkissos”, som väl är diktsamlingens höjdpunkt, har författaren turnerat det klassiska motivet så att självbetraktaren inte med kärlek utan med hat granskar sitt ansikte i närgången rannsakan: Nej, ingenting av mitt var värt bestånd. Men kanske bor bak denna bild en annan, dold för min längtan: ande, godhet, eld! Det vet jag inte och skall aldrig skymta dess drag i djupet av förgiftad spegel. Ty det hos oss som ägde sinnets renhet, det stannar inte kvar men lämnar oss: det går tvärs genom jagets stängsel ut i människornas värld att söka där osäker tillflykt: hand och blick och sköte. Det är en djup och insiktsfullt bearbetad erfarenhet som gestaltas i dessa dikter, en sam- vetserfarenhet, som aldrig psykologiseras eller intellektualiseras. I inledningsdikten motiveras självrannsakans tema med att vägen inåt och tillbaka, till skammen och nederlaget, också är vägen framåt, ut ur försteningen. ”När sår som ärrats på nytt kan blöda”, då ”skall sinat hjärta brista i sång”. Den en gång entydiga kampen för den rätta handlingen har nu följts av efter-tanken att vid all kamp häftar skuld och därmed nödvändigheten av försoning. ”Allt liv är mord” heter det i den ståtliga, första Ifigenia-dikten, och i dikten ”Ifigenia som gammal” har den tragiska livserfarenheten fått en förtätat enkel gestaltning: Någon skulle älskat dig nu när du blivit ensam. Älskat det rena svala skimret av höst kring din panna, ögats dröm, slocknad! och munnens djupa skälvning, den bittra, vetande. ”Till mänska klarnad” innehåller åtskilliga rena och starkt imponerande dikter. De utgör de fall då mogen attityd och personligt varierade symboler träffat samman i språkliga uttryck av enkelhet och konkretion. Dess värre innehåller samlingen också ganska besvärande exempel på dikter där i bästa fall bara den första av dessa egenskaper återfinns. Då skriver Ljungdal en vers utan märg och magi, intellektuell högtidsprosa med bilder och ord som är nerslitna nästan till betydelsetomhet. Det är lika märkligt att Arnold Ljungdal kan skriva så bra lyrik som att han kan skriva så dålig lyrik, eller tydligare sagt: det är märkligt att han kan skriva så dåligt när han kan skriva så bra. Sven Lindner FRÄMLINGEN Per E. Rundquist: Generalen. Tidningen Vi/Rabén & Sjögren 1953. 15:50. Ismael-romanen, Per E. Rundquists litterära genombrott, var en gränsöverskridande bok, som — fast den utspelades i en Östermalms-vånings glattpolerade så kallade verklighet — öppnade utsikter mot det svindlande annorlunda. Och den förhäxat skickliga studien över ”fallet” Lola rörde vid en mycket ömmande mänsklig nerv i samtiden. Därför är det inte oväntat att Rundquist, en gång de skiftande sinnesintryckens prosadiktare, i sin nya bok, 615