BOKRECENSIONER ”Generalen”, har tagit steget ut i det abstrakta och stiliserade. I fantasilandet Gormien råder krig. Det har blivit det nästan naturliga tillståndet. Attack och reträtt. Osynlig styr ”Marskalken” den väldiga militära kropp, i vilken det kan kännas som en lättnad att utgöra en ansvarsfri del. Sirenerna tjuter under nattliga bombanfall och människorna — rena, blottlagda nervknyten — nöter sig mot varandra i det konstlade ljuset bakom mörkläggningsgardinerna. I parken svartnar förvridna träd. Mjukskarpt framtonas, i det svarta och bländvita, några stiliserade gestalter: fångvaktaren med tungt bondeansikte och nyckelknippa, parkstädaren som en gång var guide vid en verklig ruin men som nu bara städar och städar, spetsande pappersskräpet på sin spetsiga spik. I denna lufttomma, avindividualiserade verklighet till döds heter männen överlag Saber i förnamn. En av dem har tagit Saber också som efternamn, Saber Saber, för att framhäva sin typiskhet. ”Han ville bli bara Saber”, säger hans hustru Sari. ”Inte på något sätt stå utanför eller över och inte heller under de andra.” Människa och därför främling. I spänningen mellan sin fruktan för att döda och sin lust att döda, som vid fronten växer sig olidlig, skjuter den fridsamme Saber Saber besin-ningslöst ner en av de egna, löjtnant Vester. Och det är den spänningen eller det tvångsläget som är romanens tema. Det vill säga ett av dem, ty ”Generalen” är sällsamt mångbottnad. Enkel och klar i linjerna, som det sägs på omslaget, är den långtifrån. Per E. Rundquist saknar Kallocain-diktarinnans lucida intellekt och det lugn som behövs för att mejsla fram linjerna till enkelhet. Likt en av gestalterna i sin bok talar han orakelmässigt ”ord utan styrsel och stadga”. Å andra sidan frälser honom oron och känsligheten från stålkonstruktioner. ”Just nu”, säger Sari, ”är räddningen i det oskyddade. I det nakna. I det tarvliga. I det smutsiga. Och i att bara ge sig åt den mest sköra, den mest bristfärdiga av drömmar. Och åt lögnen. Utan hjälp av lögnen kommer ingen verklighet tillbaka.” Därmed avses väl diktaren-siarens plikt att — i en tid, när verkligheten själv tycks ha stelnat till lögn — följa sin ingivelse ända ner i det källarmörka, ja ända in i vansinnet. I varje fall springer i romanen •— i samband med ett våldsdåd — ur en tarvlig lögn fram en myt som i sig tycks rymma något av dunkelt hopp. Det börjar viskas om en ”General Or”, som är på det godas sida men som ingen ser och ingen har sett och ingen kommer att få se och om vilken man inte vet om hans finns, men som ändå är verkligare än allt som finns. Till Generalen har alla bokens gestalter mer eller mindre starka förbindelsetrådar. Ofta mycket trassliga trådar, ty Generalens osynliga ansikte sammanblandas lätt med Marskalkens järnhårda, påtagliga. Den som nått den renast självfallna förbindelse med Generalen och aldrig ett ögonblick förblandar honom med våldet, är den syndiga magdale-nan, i boken omväxlande kallad Flickan och fnasket (det sistnämnda såvitt jag förstår stilbrott, eftergift för nuets råhetssmak). Hon som en gång har älskat (älskat en Civil, heter det), är tillräckligt självlös för att sjunga sig och andra fram till en renad föreställning om Generalen. Den som kvalfullast tvingas lida sig igenom till förståelse av den obekanta faktorn är emellertid Saber Saber, som i Borgen väntar på att bli hängd. I häftiga kriser kämpar han med sin skuldkänsla och dödsfruktan, och medan fängelsepastorns ord faller livlösa till marken, uppstår samma ord i nya klanger och former ur Saber Sabers lidanden. Flickan följer honom till galgen. Han blir förlöst från sin kuvande utplåningsskräck när han upptäcker att också hennes ansikte är en främlings. Då är det inte längre svårt att möta — en främling. Ty när föreställningen om Generalen har renats nog, måste det ju visa sig att han inte är general, och kanske heter han då Är i stället för Or? Underligt infall av M. A., men romanen eggar till underliga infall. Rundquists nya roman är inte lätt att läsa, snarare motspänstig. Känslors och stämningars oavbrutna ambivalens vållar läsaren sjö-sjukekval. Samtidigt är den märkligt tvingande. Man formligen drivs framåt i ett allt furiösare tempo, piskas fram till delaktighet i ett skeende som äger rum inom hela mänskligheten, och når till sist den befriande utsikt på sid. 299 f., där Saber Saber kommer underfund med att han med sin ena hand inte kan beröra samma hands yttersida... Efter slutad läsning är det inte äcklet och orons sjögång man minns utan skönheterna. Spröda drömlinor nedsänkta i det förflutna. Man ser för sig Borgen som ruvar över staden — likt den mäktiga Rocca Maggiore, där hertigen av Spoleto en gång spydde förödelse över sta- 616