BOKRECENSIONER den där Franciscus bodde och bjöd motstånd och där han till sist också dog, ”nudo sulla nuda terra”. Margit Abenius SPEGEL FÖR EN VÄRLD Artur Lundkvist: Spegel för dag och natt. Bonniers 1953. 15: 50. Ingen av de otaliga prosadikterna i ”Spegel för dag och natt” bär någon rubrik, och boken har följaktligen ingen innehållsförteckning. Det är tråkigt, ty där finns många partier som man gärna vill läsa flera gånger, men det är inte säkert att man önskar läsa hela boken fullt så ofta. Ingenting kan alltså vara mera frestande än att hämnas på författaren för denna anspråkslösa nonchalans genom att korteligen skissera une table des matières — med de utvikningar som en återerinring måste föranleda. Sicilien och Indien får ge stoffet åt bokens första avdelning, och här kan Artur Lundkvist (som inte precis är någon antikvariskt inriktad diktare) till en början förvåna oss med sin meditation över förgången härlighet, över den storhet som var Acragas, Selinus och Syracusae. Han vänder dock snart från svunnen härlighet till samtidens bekymmer och ger oss till och med en imaginär intervju med den legendariske ”11 Salvatore”, som han apostroferar med oväntad känsla för myten om den rättfärdige ledaren. — Av de indiska bilderna är skildringen av Lal Raj och hans strängt hierarkiska hus den mest lysande, berättelsen om Swami, tjänaren, den dråpligaste. Ncgerland och negerstad, Afrika och det svarta brazilianska Bahia, fetischdanser och invigningar till helgon jungfrur, frammanas med stor intensitet i den andra avdelningen. En klagosång över det förlorade Afrika, över negrer ”dyfeta av civilisation och ideal” ljuder som avsked, innan diktaren i den tredje avdelningen presenterar oss Europa — ett Europa som på Lundkvists specialavpassade Linnéprosa blir lika effektfullt komiskt som skildringen av Afrika var patetisk: ”Vildsvin sällsynta. Fågelfjädrar övergivna av männen som prydnad. Kojor kring krogar. Bryggerier vanligare än slott.” Ett av Lundkvists virtuosaste konststycken — att låta åtminstone skenbart ytterst speciella detaljer med raffinerad planlöshet upphöjas till representativa — firar här superba triumfer. Faran att låta det alltför tillfälliga karakterisera det alltför omfattande är naturligtvis uppenbar, och han undgår den inte, han kastar sig in i den ständigt, slukar den med väldig aptit. ”Skurade golv och randiga trasmattor. Snoriga barn kring knutarna i väntan på sjökapteners hemkomst.” Artur Lundkvists lyriska stil skyr abstraktioner som en cognacskännare skyr parfait d’amour, men han är däremot inte rädd för att rationalisera sina fantasmagorier — ty så måste man väl kalla flera av de bilder som ingår i den avdelning som inledes av Europa-dikten. Hit hör den sällsamma framställningen av en feodal greve, en prakttavla, en smula blankfernissad av modern samhällsuppfattning, och likaså den bara en sida långa romanen om nunneklostret under jorden. Efter de utomordentliga fantasierna i ”Malinga” har Artur Lundkvist tydligen inte helt kunnat upphöra att bygga samhällen, städer och byar. Ett hemligt nunnekloster under jorden eller — varför inte? — en stad på öar i ett grunt hav, strängt regional: affärernas ö, bankernas, palatsens, slakteriernas, fabrikernas, förlustelsernas olika öar, fängelseön, sjukhusön och kyr-kogårdsön. Vad ”betyder” en sådan skildring, vad är diktarens ”avsikt”? Det är svårt att inte ställa sådana frågor, det är inte lätt att besvara dem. Man kan naturligtvis svara att fantasmagorien endast är en förevändning för att ge diktaren obegränsad frihet att skildra något som en skildring av verkligheten inte kan ge. Och man kan säga att den lekfullt rationaliserade strukturen kan ge fantasmagorien ett slags tankemässig meningsfullhet, även om alla möjligheter till allegoriska eller utopiska tolkningar är uteslutna. I skildringen av någonting som inte finns, aldrig har funnits och med all sannolikhet aldrig kommer att finnas, kan diktaren plötsligt ge oförmodade, kanske annars otillgängliga, aspekter på det som finns eller det som kanske borde finnas. Men i en diktares dröm om att vara diktare (som aldrig upphör som dröm så länge han är det) ligger inte bara lusten att komma det nära som är hemlighet, gåta, utan också lusten att skapa en hemlighet, bygga hemligheter. Kanske Artur Lundkvist inte alls vill ge några aspekter på verkligheten genom att avvika från den. Kanske han helt enkelt är så smittad av livets alstringskraft, av tillvarons mångfald att han måste tävla — eller snarare: passageraren som sett livets myller och beskrivit det, är alltjämt så omättlig att han 617