BOKRECENSIONER måste föregripa ständigt nya syner — med verkligheten som insats och med fantasins försprång föregripa och ge tillvaron ännu bisarrare möjligheter. Därför — kanske — serverar han oss i den fjärde avdelningen obefintliga fiskar och presenterar oss för aldrig skådade träd. Hans beskrivningar verkar grundade på säkra studier. Som om han vore otålig på livet drar han de yttersta konsekvenser och låter det överträffa sig självt. Spelkortsfisken, trädfisken, familje-fisken och spegelfisken blänker några ögonblick i detta prosahav, och i denna prosaskog trånar skeletträdet och prunkar trädet av kristall. Och egentligen förvånar de oss inte — lika litet som fantomerna i samma avsnitt, av vilka en lyser i mörkret och en har brinnande ögon — de är alla ute i samma ärende: för att erinra oss om att endast abstraktioner är overkliga, omöjliga att spegla. ÅKE JaNZON SKUGGRIKET VÅRT HJÄRTA Karl Vennberg: Vår övning. Bonniers 1953. 7:50. Karl Vennbergs poetiska bana har i alldeles ovanligt hög grad utmärkts av uppbrott från resultat och positioner. Detta förhållande har kanske inte ingått i den gängse föreställningen men i synnerhet efter den nya diktsamlingen står kurvans branta vinklingar tydligt tecknade. Som de flesta betydande författare har Vennberg varit trolös mot sina läsare, och eftersom publikengagemanget i hans poesi även gällt de intellektuellt formulerade attityderna, så har poetens trolöshet känts så mycket svårare att acceptera. Den har känts så svår att när författaren övergivit en tidigare position, ”som en trolös älskare i gryningen”, då har många blundat för uppbrottet och hållit kvar den gamla bilden. Och detta har gällt inte bara beundrarna av Vennbergs lyrik utan även belackarna. För många tycks Vennberg ”egentligen” vara — med positivt eller negativt förtecken — ironikern, intellek-tualisten, tidskritikern och politikern. I ”Vårövning” skymtar knappast någon av dessa roller. Det är givetvis en diktarmoralisk nödvändighet att överge sina resultat när de inte längre förefaller hållbara och utvecklingsdug- liga, vad publiken än anser därom. Men i Vennbergs fall har denna trolöshet upplevts som alldeles särskilt förbryllande. Redan från början syftade hans lyrik — som intellektuell handling betraktad — till att reducera fram vad som kunde vara fast mark, resp, konstatera att ingen sådan fanns, och utifrån dessa erfarenheter bedriva en ironisk och dubbelironisk kritik mot jaget och omvärlden. Och redan från början återstod inte mycket som i och för sig var värt att älska. Ändå ville poeten inte delta i privattungsinnets lilla möbelutställning. Här kände sig läsaren på fast mark, om också på den yttersta randen av bråddjupet. Författarens möjligheter att vara trolös mot sina läsare föreföll geografiskt upphävda. Men småningom visade sig även denna tuva vara illusorisk. I synnerhet efter ”Gatukorsning” stod det klart att i Vennbergs tidigare lyrik själva den illusionskritiska metoden fungerat som en icke redovisad illusion. Tiden var visserligen ur led och det gick kanske inte att tala den till rätta, men det gick åtminstone att tala till den. Ty även om vantro och ironi var de känslor som poeten vände mot samtiden så fanns där ändå en föreställning om motivisk kontakt, en anknytningspunkt, ungefär som aggressiviteten under vissa omständigheter kan vara ett sätt att nå kontakt med en människa. Men när efterkrigsvärldens samhälle lät förstå att dess samröre med poesi och radikalitet inte fick betraktas som någon vana, upphörde också den stimulans som en någorlunda meningsfull nihilism kan erbjuda, måltavlorna för ironin regnade bort och den privattungsinnets möbelutställning som poeten en gång avvisade flyttade nu in i själva tillvarons hjärta. Ingenting annat återstod än den ”sömn vid tigande murar” som ”Gatukorsning” mynnade ut i och som blev den klassiska 40-talspessimismens epitafium. Här ansåg nu läsaren åter att författaren inte kunde undslippa honom, en ytterligare reduktion av livskänslan tycktes logiskt utesluten, och den dunkelt sköna, stränga och hieratiskt patetiska lyriken föreföll omöjlig att överträffa och övervinna. Den första sprickan i detta mörkrets epitafium kunde noteras i den appendicerade slutdikten till den i våras publicerade samlingsvolymen av Vennbergs dikter 1944—1947. Denna dikt avvek i levnadsstämning, symbolval, ton och språk både från ”Gatukorsning” och från de tidigare samlingarna. Då kunde man möjligen fatta denna avvikelse som en 618