BOKRECENSIONER LARS GYLLENSTEN detta som den grövsta ironi eller som ett raffinerat skenheligt understatement. Men man kan också fatta det som en exakt men ytterligt invecklad karakteristik. Konversation är utbyte av jämförelsevis likgiltiga meningar, och man kan mycket väl kalla ”Carnivora” för övningar i likgiltighet: dels en övning i att låtsas vara likgiltig, dels en övning i att försöka vara likgiltig. Att dessa övningar skulle vara hållna i ett ”mänskligt” tonläge kan naturligtvis betyda att de röjer sådana mänskliga styrkor som frenesi eller kallblo-dighet, sådana mänskliga svagheter som kvickhet eller infami. ”Carnivora” är den lärda beteckningen på ordningen rovdjur och betyder köttätare, och Gyllensten har ansett beteckningen lämplig på en mänsklighet, som är sysselsatt med ogärningar, med att utföra dem, med att carnou-flera dem, med att rättfärdiga dem och med att glömma dem. Boken innehåller ett sjuttiotal ytterst korta betraktelser eller berättelser, prosadikter eller berättande aforismer, nästan alla ytterligt talangfulla, många kvicka, många obehagliga, nästan alla i bästa mening an-stötliga. Egentligen är Gyllensten denna gång inte så intresserad av människan som rovdjur som han är av människan som åsna, buffel, påfågel eller papegoja, fast även den välgörande gamen, den intresserade hyenan, den vältänkande räven och det vällustigt snörvlande svinet är med och agerar. Man kan ju inte förebrå en satiriker som gärna vill vandra i Swifts och Goyas och (kanske mindre gärna) i Grosz’ efterföljelse att han är osympatisk mot sina offer, men man kan möjligen fordra att han inte skall vara alltför lättfärdig, allt för lätt färdig med offer värda om inte bättre öden så åtminstone skarpare ansträngning. Och ibland tycker man att den slipade ana-tomen, att den mikroskopiskt utbildade char-kuteristen kunde servera den köttätande allmänheten sina kreatur i tunnare skivor skurna. Om författaren har ett gott öga till överheten, våra översåtar, våra översittare, våra nobla stabiliteter och våra stabila notabiliteter, deras förmåga till allmännyttiga justificatio-ner, deras älskvärda talang att ställa allt till det bästa (för sig själva eller sin kast) — så har han ett ännu bättre öga till Vår Herre själv, vars outgrundliga nåd och outrannsak-liga kärlek aldrig upphör att förvåna Lars Gyllensten. Och här möter en potentiell mästare i blasfemi som trots många lekfulla — ibland rätt juvenilt turnerade — sarkasmer lätteligen röjer att han inte nått det kallblodigaste mästerskapet. Visserligen släpper han lös en smula Barabbam, men en skälvning i tonläget kan plötsligt förråda en bristande likgiltighet som är alltför mänsklig. Kanske är också denna grymma bok (denna bok där författaren på sitt säregna maner gjort sig så grym) mest tilltalande men därför inte minst värdefull i de avsnitt där denna bristande likgiltighet inte helt och fullt camoufleras. Men snart är det slut. Man kan hoppas att bara en neger blir kvar, en fetischist som behåller sin gud för sig själv i förvar under ett kluvet skal av en kokosnöt. Man kan hoppas att bara en bengal blir kvar, en polyteist som inte vet vilken gud eller gudinna som regerar i nästa ögonblick i nästa buske. Man kan hoppas att bara en samojed blir kvar, en besvärjare som trummar sin trumma för husbehov och nödtorft. Man kan hoppas att bara hedningar blir kvar, som inte hava lagen, förskonar varandra från alltomfattande kärlek, besparar alla folk den allmänmänskliga anden, älskar ingen allestädes närvarande urbild, älskas av ingen allsmäktig. Denna hedniska bön på en med havsytan jämnad anonym akropol är tillräckligt human för att besegra läsaren med sin fromma förhoppning. 620