BOKRECENSIONER Var finns annars Lars Gyllensten själv i denna bok, bakom vilka brutaliserande konstgrepp röjer han närmast sin egentliga natur? Naturligtvis finns han där överallt — ty detta är säkert hans personligaste bok: i det litet rabiata föraktet för generalernas, biskoparnas och geheimerådens bornerade glädje över att vara biskopar, geheimeråd och generaler, i det skoningslösa hånet mot alla som hycklar Gud och gycklar människor, i hatet mot alla som glammar fräckt och friskt och fett mot en bakgrund av svedda lik och stungna ögon, i medlidandet med dem som utan ordnar och annan stabiliserad ansvarskänsla blir offer för sig själva, för varandra och för de uppsattas välgcnomtänkta förmaningar. Om det finns något Lars Gyllensten älskar högre än att utgiva snillrika skrifter så är det att kasta sten på dem som kastar sten i godan ro, i godan tro, därför att de aldrig (på grund av förnuftigt val av föräldrar och andra ekonomiska meriter) behövt bo i glashus. Det är kanske inte så lätt att avgöra om Gyllensten är mera skarpsynt än skarpsinnig eller tvärtom. (Man kan tills vidare behålla gissningen hemma.) Att han är en lysande artist, mera fullfjädrad i att hantera prosa än de flesta kolleger (i prosayrket) är uppenbart. Att han också är de flesta överlägsen i rikedom på infall är lika tydligt — att infallen inte når samma nivå som Goyas cap-richos är alltså naturligt. Att några nästan gör det är tillräckligt märkligt. Ingen gamäng kan vara blixtsnabbare när det gäller att hitta en småsten (eller en slägga) och därmed träffa en storsvensk mitt i kraschanen. Ingen över-såte kan mera fulländat uttrycka vad (kanske) ännu ingen översåte kommit att tänka på. Ingen kan med större hastighet avslöja den falska poesin i ett lämpligt stämningsläge: ”Våra kära sover i mullen (anständigtvis).” ”Carnivora” börjar med en meditation över Goya och slutar med en betraktelse över Cé-zanne. Mellan dessa bådas olika former av vad vi i brist på finare insikter kallar objektivitet ligger förmodligen Gyllenstens ideal. Hans övningar i likgiltighet, hans försök att dämpa, brutalisera eller på annat sätt dölja sin bristande likgiltighet har inte räckt att föra honom bort från Goyas stoff av fasor, Goyas svidande pensel. Cézannes upphöjda strukturer får tålmodigt vänta på sin realisation. ÅKE JåNZON GODHETENS DIMENSION Waldemar Hammenhög: Lycklig resa. Wahlström & Widstrand 1953. 17: 50, inb. 23: 50. Centralfiguren i Waldemar Hammenhögs nya roman, Nils E. Eriksson, finns med bara i början av boken; han omkommer snart genom en olyckshändelse — men först därefter blir han verkligen huvudperson. Kring hans kroppsligen och andligen oansenliga gestalt grupperar sig ett triangeldrama: hans änka Sigrid, vacker, intellektuell, suverän och cgocentrisk men med ett slags uppriktig vilja till kärlek; Tomas, likaledes suverän, intellektuell och cgocentrisk, men känslokall in i märgen; samt hans hustru Margaretha, en okomplicerad, varmt livsnära, vänligt sensuell kvinna. Dessa tre ger sig ut på en sjöresa som mot de deltagandes vilja blir till ett slags vallfärd i Nils Erikssons kölvatten: hans livs stora upplevelse hade nämligen varit en resa till Rouen i ungdomen. Handlingen sluter sig småningom alltmer kring Sigrids personliga drama. Denna resa betyder till en början för henne ett försök att slutgiltigt befria sig från Nils genom att följa efter honom till de trakter hon så ofta och till leda hört honom berätta om. (Hans långtråkighet prövar även läsaren i bokens inledande kapitel.) Hon är besviken på sitt äktenskap, på makens fantasilöshet, trivialitet och trånga vyer, hon känner det som om han varit oförmögen att ta hand om och förvalta allt hon själv vid starten helhjärtat satte in i deras samliv — som om alla hennes personliga ”skatter” bara hamnat i en ”spargris” där de fått ligga till ingen nytta. Under tiden plågas hon emellertid av ångest och dunkla skuldkänslor, men vägrar att se orsaken till ångesten — eller kan inte se den — förrän plågan inom henne nått sin kulmen och de välkonstruerade försvarsmekanismerna sprängs sönder. I mörkret och ensamheten inne i Rouens av bomber och dålig smak fördärvade katedral ser hon slutligen hela sin ynklighet, sin självupptagenhet, sin kärlekslöshet och sin skuld; hon erkänner allt i samma stund hon ser det, och börjar ”ana en kunskap som skulle — om än inte alltid — i fortsättningen leda henne förbi de lömskaste försåten, de farligaste ravinerna, de osäkraste vägarna, bara hon bemödade sig om och småningom lärde sig att älska sin nästa så som hon älskade sig själv”. 621