BOKRECENSIONER I Sigrids väg till klarhet och förnyelse har Hammenhög givit en av de mest autentiska omvändelseskildringar som står att finna i modern svensk litteratur. Här har ingenting tecknats efter schema, allting är liv, blodigt genomkämpat, enkelt och äkta: den trånga porten, nålsögat som är enda vägen till himmelriket — den enda väg på vilken man kan göra en ”lycklig resa”. Till helvetet tycks däremot Tomas väg gå — hans gestalt är nog alltför schematiskt negativt tecknad: där finns nästan inte ett enda försonande drag; det hans hustru Margaretha finner ligger inte hos honom utan hos henne själv, i hennes förmåga att om än ofullkomligt älska den svaghet hon upptäckt under hans rustning av suveränitet. Margaretha själv hör egentligen varken hemma i himmel eller helvete, snarare i det jordiska Eden eller i det obestämda ”Limbo” som tveksamma teologer fordom uppfann som en hypotetisk tillflyktsort för ”naturligt goda” men tvivelaktigt frälsta själar. I fjolårets ”mellanbok” rörde sig Waldemar Hammenhög något osäkert i en problematik som inte riktigt fick liv i hans gestalter. I ”Lycklig resa” har denna osäkerhet helt försvunnit: den andliga verklighet han velat skildra förmedlas intensivt genom bokens personer till läsaren, utan de dramatiska brösttoner och kosmiska ångestskrik som ofta förtar verkan av litterära omvändelsehistorier. Boken är en bekännelse till godhetens dimension i tillvaron, en bekännelse på samma stilistiska nivå som ”Torken”, men med en lågmäldare ton, en lugn övertygelse och en koncentration av materialet som tyder på ytterligare både konstnärlig och personlig mognad. Waldemar Hammenhög har gjort en lycklig resa. Gunnel Vallquist GRUVAN Owe Husåhr: Nattens väv. LT:s förlag 1953. 15:50. Ibland sker det under i den litterära världen. Framtidens litteraturhistoriker, som får tillgång till brev- och memoarmaterial, kommer kanske att anställa sina spekulationer över dem. Samtidens recensenter har bara att andaktsfullt notera och erkänna dem. I år är det Owe Husåhr. Efter en lång rad av jämn goda, ambitiösa, hedervärda böcker har han plötsligt med ”Nattens väv” höjt sig till starka vingars rymd, till något som ganska mycket liknar den allmängiltighetens och de bestående värdenas sfär, som är den verkliga konstens. Owe Husåhrs böcker har tidigare handlat om människor, som skulle kunna kallas ge-nomsnittstarvliga. Enkla, lite rörande, men i alla fall mest tarvliga till beteende och till värderingar. Ofta en hel del strunthögfärdiga. I ”Nattens väv” finns det enkla och det rörande kvar, under det att tarvligheten har försvunnit. Människorna där är inte några moraliska mönster, men de har resning och rakhet, de har medvetet tankeliv och ett känsloliv, som strävar i riktning mot sådant, som ger helhet och mognad. Ett par av dem är av massivt ädelvirke. Och under det att Owe Husåhr tidigare i var och en av sina böcker inte har skildrat mer än en enda människa i denna människas relationer till sig själv och sin omvärld, så skildrar han i ”Nattens väv” tio människor i deras relationer till sig själva, till varandra, till livet i dess helhet och till någonting dunkelt förnummet, farligt och betydelsefullt, som de kallar Gud. Fem män sitter instängda nere i en gruva bakom ett ras. Fem kvinnor går med sin ängslan ovan jord. När det ångestfulla dygnet är förbi, då är en av dessa människor död och de andra har blivit förändrade. Bertil kommer inte mer att vresigt smälla igen dörren mellan sig och Britta. Britta kommer inte att döma så hårt över medmänniskorna. Ingrid Stjärna har fått mjukhet och ömhet. Valter Stjärna har för alltid kommit ut ur den mörka gruva av rädsla, som han har levat i sedan barndomen. Helge Vilde har klart sett det faktum, att hans äktenskap varit våldtäkt. Och Stina Vilde, som just den dagen då raset skedde har packat sin väska för att följa den hon älskar ut i världen, hon kommer till hopplöshetens klarhet om, att kring henne har gruvan slutit sig för alltid, henne finns det ingen som kan gräva ut. Människorna i ”Nattens väv” säger de vanliga triviala fraserna. ”En sån fin dag, snart kan man bada.” ”Tur att jag tvättade i förra veckan.” Bakom detta finns det andra ord,, tunga, ohjälpliga ord, som inte kan sägas. Ännu längre bakom finns det sådant, som människorna inte riktigt vet om, men som är verkligheten. Owe Husåhr dissekerar upp sina personer på det mest finnerviga sätt. Ordens 622