BOKRECENSIONER tunna kirurgkniv glider fram och tillbaka. Mellan det, som är nu, och det, som finns i det förgångna. Från Åslunds kafé uppe vid bruksgatan, där Karin Lindström slår en vit kaffekanna mitt i ansiktet på sin närgångne principal. Till den lilla hålan trehundrasjuttio meter rakt nedanför, där Åke Landberg tänker på henne under det han med blotta händerna söker gräva sig fram till fadern, som ligger inklämd under raset en bit längre bort. Från den ljusa norrländska sommardagen, där barnen springer barfota och ingen ännu vet om någonting. Till dödens mörka hålor, där luften för varje timme blir mer skämd och männen ständigt frågar sig om larmet kan ha gått. Från den regniga natten, då man sitter uppe och dricker kaffe i alla de små husen kring gruvsjön. Till gången där nere, där räddningsmanskapet arbetar var-samt-febrilt. Från den gamla Anna Landberg, som timme efter timme strider för sin tro — ”Jag vet, jag tror, han kommer tillbaka. Från mörkret skall han stiga upp från gruvgraven, upp till oss på jorden” — men som till slut måste kämpa fram ”några tysta svåra ord” — ”Herren gav och Herren tog. Välsignat vare hans namn.” Till Gustaf Landberg, som dör utan vatten och utan snus med ett ångestens rop, men som ändå i sitt dödsögonblick går upp i kärleken och får se Honom, som hans generade och vacklande tro så mycket har längtat efter. — Owe Husåhr har länge varit en psykolog, som oftast litet elakt har observerat de små detaljerna. Nu går i ”Nattens väv” alla detaljerna samman till en helhet, till någonting, som borrar sig rakt in i det, som i människors liv är det stora, till kärleken, ömheten, allvaret och det goda uppsåtet. ”Nattens väv” är sammansatt av idel realistiska detaljer. Gruvan är en verklig gruva (åtminstone för den som bara har sett gruvor på fotografier). Men den är också en symbol för allt det som kan stänga människor ute från livets ljus — för ångesten, hatet och skräcken. ”Skräck” tänker Bertil Lund. ”Ingen kan veta hur det känns, ingen kan beskriva det här svarta helvetet.” De som dör i skräcken vet hur det känns. De som blir räddade glömmer en del, men minnet ligger ändå kvar bortom allt annat. Och en sak skall alla de förut instängda ha gemensam. ”De ska aldrig tala om det, aldrig utmålande, aldrig beskrivande. Det finns inga ord om den verkliga skräcken, om den skärande ångesten. Den bara finns. Den är stum.” — Ovanför den mörka kväljande gruvgraven har Owe Husåhr låtit en annan realistisk-symbolisk värld breda ut sig. En värld av idel friskhet. En värld som känns som lycklig hemlängtan, som minnet av stunder, då livet har varit gott, men som också har en farlig likhet med det ljusa och tyngdlösa morfinrus, som kan bli trötta människors tillflykt undan långa, mörka kval. Den är sammansatt av utsökt funna och utsökt formade detaljer. Daggelden brinner i lingonriset, svalorna gör sina tvära kast, småfisken leker i solen mellan skuggorna från de gamla pilträden. Regndimmorna hänger som ”våta byklakan” över sjön, ett fönster, som vetter ut mot den väntande natten, har ”en tjock, glansig regnhinna”. Men över den trygga världen stryker med jämna mellanrum en rovfågel. På dess flyktväg tystnar fågelsången, för att på nytt bryta ut i jubel, när rovet är slaget, tacksamhetens jubel för att det inte blev jag, inte jag denna gången. Den världen, där solen ”bländglittrar” på vattnet och regnet slår mot vindstaket, är i grunden samma värld som gruvrasets värld, där luften håller på att ta slut och vattnet sipprar in i en liten rännil, som bebådar, att räddningsmanskapet kanske bara skall hitta några dränkta lik. Med ”Nattens väv” tycks Owe Husåhr ha slagit in på en väg, som trampats av flera andra svenska författare under de senare åren. Han har tidigare intresserat sig för religionen, men snarast på ett negativt sätt i det han tecknat haltlösheten i prästgestalt. Nu är intresset positivt och inskränker sig inte till citatet om ljuset, som skall lysa för dem som vandrar i mörkret. Berättelsen om Gustaf Landbergs död står som ett högflodsmärke både i ”Nattens väv” och i Owe Husåhrs författarskap. Så högt har vattnen gått, så långt in i de okända länderna har spring-floden mäktat slunga sina mystiska vågor. Så långt har Owe Husåhr orkat med att tränga fram längs den villsamma väg, som på sin allra första sträcka kallas den mänskliga själen, men som sedan kanske får andra namn. Elisabeth Tykesson ”LÄSEBOK FÖR AMA- TÖRER” Bo Setterlind: Hamlet i Strängnäs. Bonniers 1953. 12:50. Bo Setterlinds nya bok har underrubriken ”Läsebok för amatörer”. Och förvisso måste 623