BOKRECENSIONER man stava åtskilligt på den för att få något begrepp om innebörden. Man är ju van att läsa igenom Setterlinds böcker två gånger (minst), det ingår så att säga i metoden, men i det här fallet synes det åtminstone mig som om resultatet av denna flit vore på en gång magrare och dunklare än när det gällde ”Halleluja!” och ”Alexandrine”. Naturligtvis förnekar sig inte poeten Setter-lind — och därmed är redan sagt att den poetiska kvaliteten i vissa avsnitt är utomordentlig. Men dessa avsnitt är färre än i de tidigare böckerna, vilket är synd. I stället finner man insprängda här och var dråpliga miljöskildringar vittnande om en otvetydig satirisk begåvning. Vidare förekommer talrika aforismer i texten; Setterlinds förmåga till slående, oftast originella formuleringar av ibland lätt vitsig natur predestinerar honom att förr eller senare ge ut en aforismsamling där det nöjsamma säkert kommer att trivas vid sidan av det tänkvärda. I romaner eller romanliknande sammanhang blir en ymnig aforismflora lätt alltför dominerande. Setterlinds språk är i regel pregnant och klangskönt. Man lägger märke till att han i denna bok övergivit sin tidigare mani att substantivera adjektiv. I stället lämnar han efter amerikanskt och journalistiskt mönster lätt bestämda artikeln därhän. Ibland försöker han sig också på ”artefakter” som för tanken till Gyllenstens ”Barnabok” — men sådant faller egentligen utanför den setterlindska musans område. Tydligen handlar ”Hamlet i Strängnäs” om poetens villkor. Poeten är den ”absurda” eller, som Setterlind gärna säger, den ”orimliga” människan, benådad och utstött. Endast han ser verkligheten sådan den är: ”Du vet att du är i den verklighet som inte får heta Verkligheten. Men du är den ende av dem som någonsin känt så mycket som ett sus från den sanna världen.” (Starka indicier talar för att den som fäller detta yttrande är Vår Herre själv.) Poeten är, som man vet, romantiker, och man känner igen den segervissa setterlindska polemiken mot poetiskt oliktänkande: ”De påstår att den som skriver om himlen inte kan veta vad som är verkligt, kan inte veta vad livet är. — Jag kommer inte att avstå från glädjen att upplysa dem!” Det poetiska tillståndet tycks till stor del sammansmälta med vad som vulgärt brukar kallas vansinne. Setterlind låter alla sina tre huvudpersoner bli sinnessjuka — mer eller mindre. Centralgestalten Olof, alias Hamlet, tas in på sinnessjukhus, tydligen för schizofreni. Han har himmelska visioner men ter sig för yttervärlden skrämmande och djurisk. En ypperlig illustration av den ”orimliga” människans timliga villkor — hennes verklighet, den enda sanna, är otillgänglig för de ”normala”, läs ”profana”. Det finns en mycket stark tendens till människoförakt i Setterlinds åskådning, hans kärleksevangelium till trots. Han skriver av sig en hel del därav i skildringen av den misantropiske lektor Petrus, som ”förnekar sitt hjärta” och företer den vitmenade griftens alla symptom. Denna pinsamma och gåtfulla gestalt tycks emellertid mot slutet av boken vinna sin frälsning i en sinnesförvirring som får karaktären av poetiskt rus och religiös extas och förefaller starkt besläktad med Olofs syner. Petrus’ dotter Birgitta-Ofelia är bokens tredje huvudgestalt. Hon är en annan Alexandrine, ljuv och poetisk, och liksom sin shake-speareska och sin setterlindska föregångerska går hon drunkningsdöden till mötes. Bo Setterlinds romaner (om de nu skall kallas så) har stor likhet med såpbubblor: skimrande i betagande färger svävar de tyngdlösa omkring i en blå luft. Man skall låta blick och uppmärksamhet glida över deras glänsande yta, njuta av färgspelet — men helst inte försöka fånga dem. Gunnel Vallquist CORA SANDEL Cora Sandel: Tack, doktorn och andra noveller. Översättning av Ann-Mari Lind-berger. Forum 1953. 12:—. Cora Sandels noveller är med rätta berömda. Det hindrar inte att de är ojämna, det är t.o.m. Tjechovs och allt av mänska och konstnär skapat. Över huvud taget är novellen en vansklig form, särskilt när det gäller författare som skapat stora och strålande enheter som Cora Sandel i Alberteböckerna och som inte heller, likt de romanska berättarna, kan falla tillbaka på en så självfallet livskraftig tradition som medeltidens och renässansens fabel och conte. Eller, om man så vill, den orientaliska tradition som ryssarna kunnat tillgodogöra sig. För den korta berättelsen är Norden jungfrulig mark och mästarna få. Det är därför inte underligt att man i Cora 624