BOKRECENSIONER Sandels novellsamling (ett urval av dels äldre och dels förut i bokform opublicerade saker) främst fäster sig vid sådana motiv som varierar de ensamhets- och samlivsproblem hon sysslat med i Alberteböckerna och ”Kranes konditori”. Många av de andra novellerna, i vilka man inte lika lätt kan ”orientera” sig, ter sig främmande, uppslagsmässiga och tillfälliga. Den organiska enheten kan gott finnas där, på bottnen, men den är inte klart redovisad och man står en smula perspektivlöst undrande. Här känner man återigen att novellformen kanske inte är den riktiga, att där finns för många trådar och anknytningar som trängs utanför, och att det antydda och halvutförda som hör novellen till snarare varit ett medel för författarinnan att dölja eller inte gå till grunden med sitt ärende. Det tycker jag t.ex. är fallet just med titelnovellen ”Tack, doktorn”, som handlar om en abort. Mannen, en fattig konstnär, och doktorn skildras där som manliga sammansvurna mot kvinnan och barnet. Det hela formar sig bara till en ten-dentiösare och mer schematisk upprepning av en situation i Alberteböckerna, som just genom sin förkortning lämnar en i ovisshet om författarinnan velat anklaga manssamhället, sociala förhållanden i allmänhet, en otillräcklig barnafader eller en kvinnas brist på påståelig-het och tapperhet. Har hon helt enkelt velat skildra kvinnans intuitiva motspänstighet mot att avstå från sin bestämmelse, så har hon inte konstnärligt lyckats göra detta åskådligt. Olusten, dilemmat har hon åskådliggjort men orsakerna och de djupare grunderna är dunkla som Bøjgen. Men — som skildring av Bøjgen, och av dem som varken går udenom eller bent gjennem, är det utmärkt. Detsamma kan sägas om några av bokens andra berättelser om hysteri och äktenskaplig olycka. Man får veta att det står till men hur är höljt i den allmänna omöjlighetens dunkel. Vad boken ger av verklig behållning är först skildringarna från Bretagne, framförallt den mästerliga ”Konsten att mörda”. Dessa karga och enkla uppteckningar innebär verkliga kompletteringar och förtydliganden av flyktings- och främlingsatmosfären i Alberte-böckernas Bretagne-avsnitt. Man känner att just som främling är Cora Sandel hemma. Barnpsykologin i flera av novellerna är också anmärkningsvärd, särskilt bör slutnovellen ”Berit” framhållas som novellsamlingens absoluta höjdpunkt. Den skildrar en liten flickas fragmentariska upplevelser av händelserna den 9 april 1940, barnets avskildhet från de vuxnas värld och hur en blåsippa kan tyckas viktigare än en invasion för den som ännu är älskvärd och tvärsäker nog att inte se längre än näsan räcker. Det är ett med otrolig skicklighet framställt litet rättshaveri, där början hette ”de vuxna är dumma” och slutet blir att flickan beskäftigt ställer sig på deras sida, en vanlig blåsippa som blivit en moralisk dylik. Gunnar Ekelöf AMERIKANSKT ALBUM Carl Sandburg : De unga främlingarna. Översättning av Torsten Blomkvist. Natur & Kultur 1953. 24:50. Hunnen till sidan 101 i Carl Sandburgs breda memoarverk, var jag beredd att karakterisera ”De unga främlingarna” som en av de grannaste självbiografiska skildringar jag någonsin läst. Chicagos sångare berättar där — storlinjigt och intimt — om sina första barndomsår i småstaden Galesburg, Illinois, där han föddes en januaridag 1878. Han skildrar sina föräldrar, de svenska utvandrarna, samt deras vänner, nybyggarfamiljen Krans på prärien. Fadern, rallaren och smeden, lärde sig aldrig skriva men utförde stordåd med armar och ben och hade en tänkande hjärna, modern skaffade sig vad det led en finare kultur. Om hennes blonda uppenbarelse heter det, att hon ”hade en hy som ny-tvättat linne i skenet av levande ljus”; med tiden blev hon alltmer genomlyst inifrån. Vid hög ålder skrev den gamla på sin dödsbädd ned en hymn till livet och döden som hon gav överskriften ”Souvenir”: ”Helig, mäktig som havet är den klenod som kallas Tålamod”. (Varom berättas i bokens epilog.) En ton från det gamla hemlandet var hörbar i allt det nya, och skalden Sandburg finner de svenska modersorden uttrycksfullare än de engelska: ”skratta” kom ur munnen muntrare än ”laugh”, och ”gråta” är ett ord ”som man så att säga mal och knastrar fram när man uttalar det”. Annars berättade inte föräldrarna mycket om Sverige, och Sandburg vet inte om hans farfar hette Storm eller Danielsson i efternamn: Storm skulle han föredra, men Danielsson har sannolikheten för sig. Denna upptakt rymmer så säregna episoder som de kärva nybyggarnas begrundan av Yttersta 5 BLM. 1953 VIII 625