BOKRECENSIONER Domens avsked och så arkadiska som besöket på prärien. Sedan växlar emellertid framställningen karaktär och löper risk att splittras i känslo-utbrott, anekdoter och brottstycken. Vad som skildras är en amerikansk arbetarynglings slingrande läro- och vandringsår, hans ”universitet”, som kunde bestå av s.k. ”cigarrettbiografier”, levnadsteckningar i fickformat, men som mest utgjordes av kroppens erfarenheter och själens iakttagelser under otaliga jobb. Det äventyrligaste var kanske isflotta-rens, det psykologiskt mest lärorika barbera-rens. Sandburg bedrev också högre universitetsstudier. Och som ung tog han värvning i amerikanska armén och drog i krig mot Cuba... Diktaren Sandburg har en arbetares sensibilitet och ett barns närkontakt med tingen — han kunde aldrig glömma hur potatis och jordiga morötter kändes att ta på för barnets fingrar. Han blev en del av gårdspumpen som krävde hans unga styrka, och var det tusen eller tvåtusen gånger han tömde hemmets aska ur behållaren ute på ”den vördnadsvärda askhögen”? En formlig lidelse har han för ansikten och utseenden. Det blir som att bläddra i ett främmande album med hundratals ansikten, och ägaren, stolt förevisande, berättar, svärmar, grips, moraliserar och eftersinnar, allteftersom bladen vänds: ”Hon hade en smärt och rank kropp, persikohy och ett leende som kom solen att skina en regnig dag. Jag tyckte alltid om att hälla upp mjöl ur mitt blecklitermått i krukan som hon höll fram med sina smidiga händer.” Eller: ”Ja, Charlie”, sa farmaren Sam Barlow, ”jag ska säga dig vad det är för fel. Det håller helt enkelt på att bli för mycket folk i världen, alldeles in i helsicke för mycket folk. Vi måste få ett krig så en massa folk blir dödade, förr blir det inte bättre tider.” Inte det mest glupande människointresse orkar smälta allt i detta brokiga bildsvep över det sjudande, hetsiga, råa, starka och godlynta Amerika, vars kulturella mylla, trots sin sammansatthet, ändå är lite för tunn. Det sistnämnda märker säkert inte Sandburg som är okritisk i sin entusiastiska kärlek. Föräldrarna och deras bästa vänner, paret Krans, är de gestalter som starkast inspirerat Sandburg. Människor mäktiga en hållbar kärlek och ett starkt liv. I epilogen skildras deras död, likt solnedgångar över prärien. Stilen återfår då samma glans och lyftning som i upptakten. ”De unga främlingarna” är tillägnad ”Mart, Mary och Esther”, syskonen, och man kan gott tänka sig att berättaren ofta i andanom har vänt sig till dem när han granskat ansiktena i sitt amerikanska album. Margit Abenius PÄ LÖSAN SAND Angus Wilson: Giftdryck. Översättning av Jane Lundblad. Norstedts 1953. 15:50. Den Sokrates om vilken Angus Wilsons intrikata och kvicka roman handlar heter Bernard Sands och är en femtiosjuårig engelsk författare, så bra att de högpannade skänkt honom sin aktning och så rolig och lättläst att de lågpannade skaffat honom goda inkomster. Hans predikament är år 1953 beklagligt välbekant (inte minst för romanläsare) : han är en liberal i trångmål. Bernard Sands har verkligen lyckats föra liberala frihetsprinciper mycket långt in i de fina förgreningarna av sin tillvaro. Han är en upplyst och tolerant man, som endast i nödfall tar till den skarpa kvickhet han liksom Sokrates förfogar över. Han har byggt upp åt sig ett mönster för tillvaron, som tycks användbart eftersom det synbarligen fungerat bra i ganska många år: att vid behov slåss för vissa grundprinciper (t.ex. under spanska inbördeskriget), men i övrigt leva och låta leva. Leva har för hans del så småningom blivit en term med ganska delikat innebörd; vid mognare år har han övergått till att beundra charmen hos ynglingar som ofta visar sig mycket ovärdiga hans uppskattning. Bernards klokhet och tolerans klarar emellertid de mycket avsevärda blindskär som hans perversion leder honom i närheten av och de tongivande kretsarna blundar diskret för diverse vaga rykten. Han är en stor man i sitt yrke när han genomför sitt livs sista stora projekt: att på ett gammalt herresäte skapa en fristad åt författare som behöver skrivro. Men det går inte riktigt som det skall. Kort före det högtidliga öppnandet börjar de så skickligt balanserade farorna plötsligt komma på glid och med allt värre acceleration störta sig mot Bernard Sands. I själva verket har hans livsmönster länge visat ganska allvarliga revor. Hans hustru har flytt undan deras ohållbara samliv, in i en djup neuros och sina barn har han gjort till 626