BOKRECENSIONER främlingar och delvis till känslokrymplingar genom att inte engagera sig för dem annat än för principens skull. Själv råkar han kort före öppnandet ut för en händelse som skakar honom djupt, men egentligen bara blir utbrottet av något länge förberett. På pederastbör-sen vid Leicester Square blir han tilltalad av en ung man, som kort därpå blir anhållen. Polisen frågar om Sands vill vittna, men det vill han inte alls. Han bär alltså ingen yttre skuld till den stackars krakens olycka, men han har heller ingenting gjort för att hindra den — ett dilemma som ju utan svårighet kan infinna sig även i större sammanhang. För Bernards del tillkommer dessutom att han kände en hemlig upphetsning vid synen av pojkens förfärade ansikte — det slår honom som en blixt hur lite han vet om motiven till sina handlingar och underlaget för sina teorier. Han är en så ärlig man att han inte med övertygelse kan hålla sitt stora invigningstal, det blir ett halvfiasko, fullt av patetiska deklarationer och freudianska felsäg-ningar och hela festen förstörs av ohämmade glädjeyttringar från ett par kommunister och några halvfulla gamla glädjegossar på flyglarna bland hans anhängare. Följden blir att Benard Sands röner Sokra-tes öde: att dömas av sina landsmän. Någon giftbägare behöver han visserligen inte tömma, men slutet blir i princip detsamma. Dessförinnan har han emellertid rättat sig efter de nya sanningar han upptäckt, gripit in i ett skeende och — kanske — räddat en oskyldig. När Bernard är borta fortsätter hans hustru som (väl hastigt) trätt ut ur sin neuros, hans verk som engagerad kämpe för det goda och alla större och mindre skurkar i det präktiga galleriet av sådana buras in och straffas nästan som i en Dickensroman. Wilson låter läsaren ett litet slag tro på sådan allmän utdelning av belöningar och luggning, men slår så med en frän grimas ännu en sista knut på svansen av sin historia — det går kanske inte så bra för de snälla bakom nästa hörn och de elaka klarar sig nog ett tag till. ”Giftdryck” är främst en studie i Bernard Sands, den liberale humanistens, dilemma. Som sådan är den skarp, obarmhärtig och förstående, en lysande prestation, utom kanske själva slutet på historien, som verkar något mindre omsorgsfullt. Wilsons teknik har lånat grepp från Henry James när det gäller att sakta frilägga det invecklade psykologiska spelet mellan människor, men hans kvickhet gör att man inte behöver riskera de lätta gäspningar som någon gång kan smyga sig över den som läser mästaren och än oftare den som studerar hans många talangfulla lärjungar. I sista partiet låter Wilson däremot berättelsen gå raskare undan, vilket kommer läsaren att känna sig osäker och något mindre övertygad. Wilson har givit ut en bok om Zola. Man kan också se hans egen roman som en målning av en klass — den klämda engelska medelklassen, som med en realistisk självbevarelsedrift (på vilken Wilson sätter föga värde) förstår att klara sig ganska bra även i det labourstyrda England boken skildrar. Wilsons djupt elaka satir — uppövad i två bra novellsamlingar — går minst lika hårt åt den miljön som åt de homosexuella, kvasikonstnärliga kretsar där den åldrade Bernard Sands tillbringar sin fritid. Författaren finner grymhet, egoism och lastbarhet varhelst han skrapar på den välansade ytan. Och sökandet har intresserat honom, bokens enda ointressanta figur är egentligen Terence, hos vilken Wilson länge med mindre framgång söker framhäva positiva sidor. Magnifikt är i stället porträttet av den stygga Mrs Curry, alla lasters moder — väl snarast en symbol, men med många fina realistiska drag. (Hon har väl inte för inte fått sitt namn efter engelsmännens skarpa na-tionalkrydda, lika lite som Bernard med sin vacklande grund utan orsak fått heta Sands.) ”Giftdryck” är en hemsk bok genom sitt direkta, grymma grepp på renodlad mänsklig ondska, men dess behärskade frenesi döljer också en människokännedom med många honnörer på hand. Vad som stöter i den är främst ett drag av snobbism — den som inte vet att mrs Ramsay är en figur hos Virginia Wolf, att John Betjeman är den engelska landsbygdens vemodige skildrare och inte kan namnen på Prousts romangestalter missar poäng utan att författaren har någon misskund med honom. Här kunde översättarinnan med fördel ha insmugit en och annan diskret not, ungefär som Frans G. Bengtsson gjorde i Linklaters tidiga, allusionsspäckade romaner. I övrigt beundrar man hennes djärvhet att angripa den invecklade, litet skiftande stilen och ibland också de resultat hon nått i de ironiskt refererande partierna. Dialogen skulle däremot ofta ha behövt gå in i ännu ett stadium för att passera gränsen mellan ord för ord kor 627