BOKRECENSIONER rekt översättning och idiomatisk svenska. Problemet med den spelade cockneyaccent, som ibland används, är emellertid skickligt löst. Åke Runnquist RELATIONEN MELLAN TVÄ AlbertoMoravia: Äktenskaplig kärlek. Översättning av Karin de Laval. Bonniers 1953. 16:50. Alberto Moravia har den lilla egenheten som berättare att han fordrar allting av sig själv och nästan ingenting av läsaren. Han är praktiskt taget oförmögen att skriva diffust. Han är redig, korrekt, elegant — men det är en solid elegans. Man skulle rent av vilja säga att hans stil är ”vårdad”, så vårdad att man faktiskt misstror en i allmänhet förtroendeingivande översättning mera när den serverar uttryck som ”en smal sak” än när den använder ord som ”badkostym” eller ”kronometer-ur”. (En tilltalande vilja att noga följa författaren i spåren kan naturligtvis ibland resultera i ett ögonblicks blindhet — ”kärran med böcker i andra hand” — eller klumpighet: ”riktig landsmat, som man vet”.) Den nygifte men inte alldeles lycklige författare, som är huvudpersonen i den långa novell — eller korta roman — som givit den nu översatta volymen dess titel, antecknar i en självkritisk stund att han i sitt omhuldade mästerverksförsök säger saker och ting i stället för att framställa dem, skriver saker i stället för att måla dem. Det krav på plasti-citet som Moravia här indirekt framför, uppfyller han själv i hög grad men på ett ganska speciellt sätt. Man kan inte kalla Moravias stil utpräglat målande, man kan inte kalla den impressionistisk och inte expressiv. Snarare är den intellektuellt registrerande, intelligent beskrivande och utredande — men med en måttfullhet som förråder att en noga studerad rent naturalistisk metod fått anpassa sig efter klassiska ideal. Naturalismens benägenhet för minutiösa och till sist livlösa iakttagelser hålls tillbaka av klassicismens krav på begränsning, och precisionen är nådd. Men Moravia är naturligtvis inte bara en starkt modifierad naturalist eller en klassikernas discipel utan i hög grad en modern författare som inte ens dragit sig för att ta lärdom av filmens teknik. Trots att miljöbeskrivningarna i hans berättelser ofta är summariska, närmast intellek tuellt upplysande, får han oss ändå att uppleva rummet, scenen, därför att han nästan med filmkamerans säkerhet noterar varje rörelse av vikt, noterar också de innebörds-digra kontrasterna mellan stillhet och rörelse. Och ytterst få författare kan med så små medel ”föra läsaren med sig”, förflytta honom genom en stad eller ett landskap, ge ett intryck av färd. Hans berättelser är också rea-litiska färder i mera vidsträckt betydelse. Även när vi vet målet, visar det sig att resan var av annan natur än vi hade gissat. Äventyret tittar sig snopet i spegeln och tvingas konstatera: Så måste jag ju se ut. Äventyr, till och med ganska billiga äventyr, är utgångspunkten i flera av dessa noveller — men med vilken subtil, nästan omärklig precision lyckas inte Moravia förvandla äventyr till mänskliga relationer! Om det finns något som är främmande för denne eleganta berättare är det det galanta. Det finns inga äventyr, det finns bara relationer mellan människor kunde man — lätt känslobetonat -— deducera ur denna boks innehåll. Giacomo i novellen ”Hemmet är heligt” dras in i ett intermezzo med två damer ur cafédemimon-den, en situation med en otvetydig air av débauche, men oberäkneliga individuella och sociala faktorer ställer honom i stället inför ett systerligt drama i en miljö lika mänskligt komplicerad av naturliga känslor, förbryllande fördomar och förvirrande förtoningar som någon annan. Historien kunde ha berättats som en burlesk, men hos Moravia blir det lastbara aldrig ett ämne för grotesker — här blir det litet tragiskt men inte patetiskt, bedrövligt men mycket mänskligt. Humoristen Moravia höjer aldrig rösten, låter aldrig komiken sprattla, det komiska får på sin höjd uppenbaras i en besvärande trivialitet, ett tryck, en hämning. Komiken som sordin används särskilt raffinerat i novellen ”Mexikanskan”, där spelet om en kvinna dämpas inte minst av att den tilltänkta usurpatorn har litet för varma kläder. Att han misslyckas beror emellertid inte på denna felplacerade värme utan på att den kvinna han motvilligt känner dragning till, mot hela sitt förnuft och med hela sin instinkt lever kvar i en elementärare relation till en annan. I stället får han höra en mexikanska sjunga. Han tar av sina varma kläder och mexikanskan framträder i ett med anatomisk exakthet skildrat aztekiskt naturtillstånd. Hon tar hans hand och börjar sjunga. Och det är inte groteskt, bara ett vänligt, 628