BOKRECENSIONER ömsesidigt välbefinnande, en anspråkslös kontakt. Situationer där andra brukar stanna vid besvikelsen, ledan, likgiltigheten och meningslösheten låter Moravia ladda med de finaste aktiviteter, med en känsla för nakna psykologiska jämlikheter, primära kontaktmöjligheter. Hans mest inträngande berättelse i denna genre handlar om en engelsk officer och en extraförtjänande kvinna och är en fulländad studie i de svårigheter som uppstår, när säljarens vankelmod och tafatthet i yrket möter köparens blyghet och osäkerhet. Det kunde blivit en rätt rörande historia, om mästarhanden ett ögonblick darrat — eftersom sådana kalamiteter sällan händer Moravia, blir det bara ett mycket stramt och indirekt vittnesbörd om tillvarons kanske torftiga men onekligen oförlikneliga möjligheter, om individens tvivelaktiga men ändå ojämförliga värde. Den kan visserligen synas som om Moravia i denna utmärkta bok utgår från alltför välbekanta psykologiska paradigm: den intellektuelle mannens kärlek till den obetingat instinktiva kvinnan, den hämmade mannen och den impulsiva kvinnan, den jaktlystne och den oåtkomliga, den ivrige och den hycklande pryda eller verkligt svala och så vidare — och detta kan vara sant men Moravia har sin egen metod att böja klassiska mönster, att röja speciella insikter. Han har framför allt en sällsynt förmåga inte bara att individualisera kvinnogestalter — fast hans speciella erotiska ideal förefaller skönjbara — utan också en markerad tendens att få oss att inse att kvinnan är den avgörande (kanske i grunden oanpassbara) faktorn i relationen mellan två. Den intellektuelle huvudpersonen i titelnovellen fäster inget avseende vid den goda viljan, som består av nyktert omdöme och sunt förstånd, men mycket stor vikt vid ”den naturliga instinkten”, eftersom han tycker att det utan den varken kan finnas kärlek eller konst. Hans hustru däremot uppskattar endast den goda viljan och förkastar den naturliga instinkten. Vilket naturligtvis inte hindrar att mannen inte kan frångå vad han säger sig fästa mindre avseende vid och att hustrun handlar efter det hon förkastar. När kvinnan, den oförstörbara och oefterrättliga — efter vilken man måste rätta sig — följt sin naturliga instinkt, är det den goda viljans tur att gripa in. För att rädda de värden som i grunden är avhängiga av den naturliga instinkten. Åke Janzon DEN LJUVA TIDEN Corrado Alv aro: Oskuldens år. Översättning av Karin de Laval. Natur och Kultur 1953. 16:50. Alvaro är nu en nära sextioårig författare. Han slog igenom 1930 med berättelsen ”Herdarna på Aspromonte”, där han stilsäkert och med nytt miljöval men knappast med verklig originalitet berättade om folklivet i primitiva kalabresiska byar. Den berättelsen (men inte de under samma titel sammanförda novellerna) finns översatt till svenska, likaså den totalitära fantasiromanen ”Fasans land” och skisserna ”Italienskt panorama”. Alvaro har också gett ut några andra novellsamlingar, men hans relativt sparsamma produktion har knappast gett intryck av moget mästerskap. Det måste däremot sägas om romanen ”L’etå breve”, utgiven 1947 (troligen som första del i en planerad självbiografisk cykel) och nu överflyttad till smidig och poetisk svenska under den inte så lyckade titeln ”Oskuldens O 59 ar . Alvaro hör uppenbarligen till de författare som mognar sent — det är en kunnig artist och en genialt återskapande diktare som skrivit denna rika och varma bok om en ömtålig ynglings ömtåliga genombrottsår. Till ämnet kan romanen föra tanken till Hesses ”Unterm Rad” och Moravias ”Agostino” — berättar liksom den förra om ett sinne som ”jäser över” med relegation från prästskolan till följd, och som den senare om yrvaken kontakt med mysteriet kvinnan. Men medan Hesse och Moravia valt en klassisk, stramt behärskad berättarform och gestaltar dessa ömtåliga upplevelser övervägande utifrån och uppifrån, har Alvaro valt en långt svårare, radikalt in-levande och inkännande metod. Han har inte bara försökt återge vad som sker inom och med hans hjälte — bypojken Rinaldo som av fadern skickas till prästernas internatskola från elva- till femtonårsåldern — han har lyckats återskapa hela detta vårliga stämningsliv, snabbt skiftande från sol till molnighet, svängande från ensam plåga till spontan, trotsig livskänsla. Den femtioårige författaren har krupit in under pojkens 629