BOKRECENSIONER hud, ser med hans sorgsna och vakna ögon, drömmer och lider och växer med honom. För pojken som växer upp till man existerar sinnenas värld som kanske aldrig senare. Allt har färg, doft, tyngd och svävande lätthet. Tar han fram en bok ur fickan är den ”varm som ett bröd”. Fadem bjuder honom päron ur matsäcken — de smakar ”vissnad ros”. Unga Mastrangelina stöder armbågen mot hans stol — ”och stolen var som en förlängning av hennes arm, på samma sätt som huvudkudden under våra sömnlösa nätter ibland genljuder av hjärtats slag”. Pojken somnar vid matbordet — och väcks av ”lukten från den nytvättade duken som hans mor bredde ut på bordet”. Det är en sensualistisk berättarkonst som läsaren upplever intensivt — som man upplever sinnesintryck och kan överrumplas av dem när de omformats till halvförgätna minnen. Med sensualismen i atmosfärskapandet kombinerar Alvaro en teknik som i början verkar förvirrande men i själva verket kanske är den enda riktiga när det gäller intim själsskildring av detta slag. Han följer konsekvent Rinaldos idéassociationer. När ynglingen ser att signora Guglielmina har körsbär som hattprydnad, väcks ett minne som han genast låter slingra sig in i den aktuella upplevelsen: När Rinaldo en gång for till en fest i Cicer-chia... lutade sig somliga körsbärsträd fram för att inbjuda en att plocka deras bär. Det var en underfundig lag som styrde allting: körsbären inbjöd en att plocka dem. Gesten då hon (Guglielmina igen!) for med handen över den bara pannan gjorde honom djupt rörd. Ibland tar diktaren pojkens upplevelser till förevändning för en betraktelse över människans villkor — men han är genast tillbaka, dold i Rinaldos kropp. Gatstenarna bildar ett mönster som pojken ser på: ”Som barn tittar man ofta ner i marken. Allteftersom åren går blickar människan uppåt och ser inte längre någonting; hon tänker. När man är barn, är fantasin uppfylld av bilder av jorden sådan som djuren måste uppfatta den.” Så ser Rinaldo ett par trippande skor, han höjer blicken — och där är flickan han älskar på avstånd. Här är kanske tekniken hämtad från filmen — annars är det väl lärdomar från Proust som Alvaro tillämpar på ett personligt sätt. Genom inlevelse och sensualistisk framställningskonst (den sträcker sig också till en fyllig landskaps- och folklivsskildring, med drastisk humor och pittoreska och gripande människostudier) lyckas Alvaro undvika den frestelse till sentimental idealisering som lätt färgar barndoms- och ungdomsskildringar av medelålders författare — stämningen av förlorat paradis. Om Alvaros bok ändå har en varm violoncellton av elegisk saknad beror det på vad hans hjälte upplever. Redan vid femton års ålder känner Rinaldo djupt i sin kanske obotligt sårade själ (och här finns kanske en förklaring till diktarens sena, mödosamt kämpande mognad) att de korta år under vilka alla bör ha rätt att växa fritt blivit förgiftade av präster och kamrater i den fruktansvärda internatskola dit fadern i missriktad ambition skickat honom. Här lär han sig misstro sin mor — kvinnan, djävulens redskap. Världen i påsksol utanför skolans kalla murar är i själva verket fördärvad i grunden — livet är en kort väg mot döden, och döden är allt. Så lär honom rektorn och lärarna — de flesta mer eller mindre patologiska figurer med inkrökta drifter. De kladdar på småpojkarna, misshandlar de halvvuxna och döljer inte sitt societets-fähiga förakt för gåvopaketen från fattiga föräldrar. Perversa böjelser frodas i de kvava sovsalarna och uppmuntras av flera av de fromma fäderna. Undantag finns — fader Orbain som varit officer i Indokina lyckas väcka Rinaldos förtroende och ge honom också en annan aspekt på fromhet och lärdom. Men han är alltför inflytelsearm för att kunna hindra katastrofen. Rinaldo förälskar sig i en liten flicka som han skymtar i ett fönster på andra sidan gatan. Han ser på henne, gestikulerar stillsamt och tycker hon uppmuntrar honom. Det hela är ytterst oskyldigt, även när han börjar skriva långa brev till henne, där han smälter in hela sitt oklara känsloliv i en fantastisk fabel, i diktade möten med Amanda — som han kallar henne, stagnelianskt — i haranger lånade från halvsmälta romaner och versböcker som han stulit hos fader Orbain. Han blir upptäckt, relegeras, blir sparkad i magen av ordningsmannen och får av rektorn ett knytnävsslag i ansiktet när han klagar. Hemma i byn går han och driver, är på vippen att hos en undergiven prostituerad vinna den erfarenhet som ska göra honom till man. Men författaren hejdar sig, låter honom än en gång dra ut i världen. Och i nästa roman, som bör väntas med stor spänning, lär vi få följa Rinaldos fortsatta öden. Säkert blir han en diktare. Hans Levander 630