BOKRECENSIONER IDÉER OCH VÄRDERINGAR Herbert Tingsten: Idéer och genier. Bonniers 1953. 19: 50. Åtminstone i tre avseenden skiljer sig professor Tingstens nya klippbok från sin fem år äldre föregångare, ”Argument”. Den är påfallande tidlös, innehåller ingen politisk polemik och inga aktuella ställningstaganden; den har ingen stomme av uppsatser med uttalat principiell syftning och i vetenskapligt utförande; och den ger stort utrymme åt författarens tydligen alltmer framträngande skönlitterära intressen. ”Idéer och genier” är ett mycket sobert, nästan diskret urval av Tingstens bokanmälningar och kulturartiklar från de senaste åren. Naturligtvis är det briljant skrivna, lärda och intellektuellt spänstiga saker, men det vore att göra författarens kapacitet orättvisa om man inte tilläde, att boken ger en något blek föreställning både om journalisten och om idéanalytikern Tingsten. Av den förre får man en ganska ensidig bild, av den senare en ganska flyktig — med reservation för de stora artikelserierna om Napoleonlegenden och Toynbees historiefilosofi, där Tingsten har gett sig tid att vrida och vända på sina ämnen och som så många gånger förut nått fram till en befriande genomlysning. Av de övriga bidragen är flertalet utomordentlig information och alla innehåller skarpsinniga iakttagelser. Snabbporträtten av engelska kungar, statsmän och tidningsmän är lika roande som väsentliga, artiklar som de om Sorel och Barrès kompletterar i anslutning till nyare litteratur den bild Tingsten har givit i äldre arbeten. Bättre journalistik i dessa genrer får man leta länge efter, och vad som kan framkalla en liten besvikelse är helt enkelt det faktum att snabbskisserna i många fall är ämnen till verkliga essäer. Nu får man nöja sig med att se uppslagen virvla förbi och det är i och för sig en av de briljantare synerna. Sedan är det oundvikligt att uppskattningen av det enskilda numret blir beroende av hur man ställer sig till Tingstens värdering. Delar man denna, är det sällan svårt att godta den med nödvändighet starkt selektiva karakteristiken. I motsatt fall låter läsaren knappast övertyga sig utan en fullständigare redovisning av material och argument. Över huvud spelar värderingarna, totalvär- HERBERT TINGSTEN deringarna, en mycket betydande roll i de flesta av Tingstens artiklar. Det viktigaste är inte att försöka förstå människor, att undersöka hur de kom till sina beteenden och föreställningar, inte ens att påvisa och betona föreställningarnas absurditet. Det sista görs relativt sällan med samma förtjusning som tidigare; i uppsatsen om Mauriac förbigår Tingsten sensationellt nog hela hans icke-skön-litterära författarskap. Avgörande är i stället om en person är sympatisk eller osympatisk, aktningsvärd eller föraktlig. ”En människa i kamp om sina idéer” är en anslående syn, oberoende eller nästan oberoende av idéernas beskaffenhet, men en som spelar teater kan aldrig erbjuda annat än ett tarvligt skådespel. Det gäller att vara i god tro; det räddar Gladstone och fäller Disraeli. Det gäller att vara vänlig och generös; det räddar — i sista minuten — Carlyle. Det är också utmärkt att vara vital och originell, fast det inte väger upp oäkthet och arrogans. Normerna är som synes alltigenom rimliga och tilltalande och ordinära, det märkliga är den lidelse med vilken de tillämpas. Man kan tycka att det är bra att det sägs ifrån. Däremellan kan man undra om det inte vore lika bra att det mora 631