BOKRECENSIONER liska omdömet avgavs mera som en förutsättning, inte som undersökningens resultat; det händer att det intressanta börjar först där det moraliska slutar, det händer kanske t.o.m. i ett fall som Disraelis. Tingstens metod kan bli en smula vilseledande om den tillämpas på rent eller i huvudsak skönlitterära författare. Han har förut visat att han är bättre underrättad än många yrkeskritiker om hur svårt det är att tillämpa begreppet ”äkthet” på konst, om det ska avse något slags relation mellan verket och författaren och inte bara ett estetiskt allmänintryck. I de flesta av sina författarporträtt undviker han mycket riktigt att trycka hårt på den saken. Artiklarna om Gide och hans berömda uppriktighet är ett naturligt undantag. Man märker att problemet har fängslat författaren starkt, och man beundrar skärpan i hans diskussion. Det är på det hela taget en lysande framställning. Den kräver emellertid ett komplement som knappast ens finns antytt i texten: Tingsten förevisar den problematiska, förljugna och i en del avseenden groteska sidan, men sänker efterhand den trots alla avslöjanden gripande och ”exemplariska” i djup skugga. Någonting liknande kan sägas om flera andra av Tingstens uppsatser om genier, som är genier huvudsakligen genom sina konstnärliga egenskaper. Också där den moraliska bedömningen träder i bakgrunden avstår Tingsten helst från att gå in på det som är utslagsgivande just hos diktare; i stället kommer idéerna tillbaka. Tingsten uppträder här som den lärde amatören, som talar om författarnas leverne och tillämpar sin perfekta analytiska och historiska rutin på deras oftast föga betydande eller sammanhängande tänkeri; den litterära storheten förbigås såsom ”ostridig” (Lawrence), eller det betonas uttryckligen att om den ”skall här inte ordas” (Proust). Det kan bli okonventionella och läsvärda artiklar, men ett intryck av irrele-vans är inte lätt att undgå. Det är ungefär som om någon skulle skriva om de stora filosoferna och analysera det underhaltiga i deras stil, nämna att de i livstiden hade sina tarvliga (resp, hyggliga) sidor och att en del av dem troligen var impotenta, samt att skärpan och virtuositeten i deras filosoferande är höjda över diskussion och behandling. På ett sätt är jämförelsen orättvis, eftersom författarnas tankar otvivelaktigt är viktigare än filosofernas stil, men på ett annat sätt är den snarast för välvillig: en stor författares tankar kan helt enkelt inte behandlas på ett väsentligt sätt annat än med hänsyn till stil, form, hela den icke-diskursiva struktur inom vilken de fungerar. Tingsten säger att man inte kan ”skilja mellan skildring och förkunnelse hos Lawrence”, vilket är alldeles riktigt. Ändå abstraherar han så långt möjligt förkunnelsen; på det sättet blir han i tillfälle att göra en del i och för sig nyttiga påpekanden om religion och politik hos Lawrence, men han kommer att tala om någonting vida torftigare än den helhet som det egentligen skulle vara fråga om. Ännu mera påfallande är denna reduktion i behandlingen av Proust, hos vilken det mesta ter sig som glänsande formulerad obetydlighet och förvirring. Tingsten förnekar att Proust är ”en stor tänkare och en stor moralist”. Om sambandet mellan skildring och förkunnelse inte av någon orsak antas gälla bara för Lawrence, är det inte den motsatta uppfattningen om Proust som är tokig; det är själva frågan som är meningslös. Naturligtvis är Proust inte alls tänkare i den mening som måste avses här, och naturligtvis är han en stor ”moralist” såtillvida som han är sann ”mot” livet, både i det väldiga verkets helhet och i mängder av enskilda — inte systematiserade — karakteristiker och maximer. Det kan tilläggas, om det nu behövs, att många litteraturhistoriker har skrivit och skriver om litteratur på samma lite perifera sätt som Tingsten, fast med större anspråk och gärna med en tillsats av rökelse som sannerligen inte kommer dem att se mindre amusiska ut. Tingsten försöker inte vara diktare själv och är alldeles fri från både klädsam och missklädsam ödmjukhet. Han är inte lika givande i allt vad han företar sig, men han är praktiskt taget alltid stimulerande, på något sätt. Och han spelar inte teater. Bengt Holmqvist KORTARE ANMÄLNINGAR Ingeborg von Rosen: Kära Sylvia. Roman. Norstedts 1953. 9:50. Ingeborg von Rosen är förut känd som spirituell utgivare och kompletterare av sin faders, Conrad Pineus’ memoarer. Hon har återkommit med en roman i det lilla formatet, där man med nöje igenkänner den kultiverade överklassdamens vårdade stil, som aldrig ned 632