BOKRECENSIONER låter sig till ett opassande röstläge eller en vulgär formulering. Bland alla de kondoleansbrev som Ragnhild Leer, medelålders fru med flera barn, får motta vid sin mors död, har inget glatt henne mer än det som kom från hennes amerikanska väninna Sylvia, som hon en gång för länge sedan haft en dramatisk uppgörelse med. Den gången det hände var hon själv övertygad om att de grymma ord hon då fällde bottnade i osjälvisk omtanke om väninnans sinnesfrid, men nu, när alla gamla minnen står upp i det gamla hemmet, finner hon tiden vara inne för en omprövning. Inte minst för att komma till klarhet över sig själv sätter hon sig ned att skriva ett långt brev till väninnan, där hon biktar hela sitt förflutna. Kanske var det nödvändigt för henne själv, men läsaren har svårt att fatta något riktigt intresse för hennes segslitna kärlekshistoria med en gift man, som till slut följer minsta motståndets väg och återgår till sin hustru. Någon verklig konflikt för hennes del förelåg aldrig här. Den kom först senare när hon, än en gång sviken, är nära att duka under för förtvivlan och sårad självkänsla. Det är i den sinnesstämningen hon drives till att med be-rått mod krossa sin väninnas illusioner under ett sken av välvillig omtanke. Tiden och en mognad erfarenhet har lärt henne att en människa aldrig kan vara nog misstrogen mot sina motiv, även om de förefaller aldrig så upphöjda. Denna Ragnhilds senkomna självprövning är framställd med en sympatisk flärdlöshet som verkar helt äkta. Ingeborg Essén Chic Sale: Specialisten. Översättning av Sven A. Hansson. Forum 1953. 4: 50. Denna lilla bok är läst på tio minuter, men doften av den dröjer länge kvar och det är med ett nöjt småleende man minns den. Såvitt jag kan se vore den väl vald som presentbok åt idealtorpare in spe — Poul Strøyers teckningar förhöjer värdet — men den lämpar sig också utmärkt för en stunds högläsning, t.o.m. i de bästa familjer, ja, jag vågar påstå även då unga flickor är närvarande. För den som under en följd av år haft närmare erfarenhet av det slags byggnadsverk på vilka bokens berättare uppger sig vara specialist, för den som m.a.o. suttit med ryggen vänd mot en nordanstorm och papperen virvlande upp i taket och sakta dalande ner, ter sig verkligheten kanske bistrare, men då har byggherren säkert inte heller haft tillgång till denna avhandling i vilken särskild vikt läggs på placering, markförhållanden o.d. En viss amerikansk kulturnivellerande tendens kan dock påtalas: liknande institutioner vid den gamla världens herrgårdar och slott kan ofta vara arkitektoniskt mer betydande verk. Lem Putt, den amerikanske specialbyggmästaren, är i huvudsak funktionalistiskt inriktad och har onekligen just härigenom en del att lära oss. En varning: lägg inte boken som dasslektyr. Det skulle, som ungefärligen Bellman säger, bevisa en tröghet i matsmältningen och ett non plus ultra i er syn på medmänniskors bildningssträvanden. Gunnar Ekelöf Peter Bamm: Den osynliga fanan. Översättning av Hans-Eric Stenborg. Höker-bergs 1953. 16:50. Till de många skrifter, som av olika bedömare har försetts med hedersetiketten ”andra världskrigets Remarque”, hör också den tyske kirurgen Peter Bamms nu översatta memoar. Snarare borde denna skildring väl jämföras med Duhamels ”La vie des martyrs” och ”Civilisation”, eftersom det i båda fallen är fältläkare som redovisar sina erfarenheter. Litterärt når Bamm inte upp till Duhamel, som ju också hade erfarenhet av författarens yrke, men stoffet har sitt självklara och stora intresse: det apokalyptiska fälttåget i öster ses här ur ett väsentligt perspektiv, som inte ens den allestädes närvarande Plievier hade möjlighet att anlägga. Någon helhetsbild går det knappast att tala om, fall läggs till fall och situation till situation; det blir inte epik, men det blir ett dokument. Tyvärr har den annars sympatiske Bamm en del irriterande egenskaper som skribent. Han är gebiidet på det utpräglat tysk-filiströsa sättet, han anspelar gärna på antikens myt och historia och talar vid behov både grekiska, latin och Goethe; ibland verkar behovet inte direkt påträngande, varför de kultiverade konsterna alltså gör det i stället. Bäst är han i de avsnitt där han håller sig till ett rent sakligt berättande och låter verkligheten tala för sig själv. Den är vältalig. Bengt Holmqvist 633