TEATER Edgar Maass: Kejserlig Venus. Översättning av Knut Stubbendorff. Bonniers 1953. 21:50. Förra året var det Désirée, nu är det Pau-line Bonaparte. Vad våra läsecirklar inte vet om familjen Bonapartes öden och kärleksäventyr, det är snart inte värt att veta. ”Kejserlig Venus” tar mycket högtidligt på sitt ämne. Den sköna och lättsinniga Pauline omges med en aura av hednisk mystik och förses med högst imponerande, om ock något dunkla, själskval. Den historiska bakgrunden är denna gång franska revolutionen, mycket mer än kejsarens diktatur som var så lik alla andra diktaturer. Edgar Maass lyckas på något sätt att få det till att Napoleon i grunden levde för frihet, jämlikhet och broderskap, och att han hade en storstilad dröm om ett enat Europa, som tyvärr förintades av det perfida och kapitalistiska England. Tidsskildringen är för övrigt mustig och osentimental, bara litet för flitigt kryddad med diskutabla djupdykningar i kvinnosjälen (som Edgar Maass vet allt om), det italienska folkpsyket o.dyl. Och som allt som skrivs om denna unika period i Euro pas historia är den förstås både brokig och spännande. Kerstin Anér Mary Westmacott: Mor och dotter. Höker-bergs 1953. 13:50. Älskare av Agatha Christies försåtligt blida människoskildring (vilken utgör minst halva charmen med de flesta av hennes böcker) kan i väntan på hennes nästa bok läsa Mary West-macotts ”Mor och dotter”. Mary Westmacott är nämligen namnet på mrs Christies farmor som ogift, och den pseudonym hon själv fyra gånger har använt på underhållningsromaner. Den här är några år gammal och har de flesta egenskaper som hennes detektivromaner blir uppskattade för. Spänningen finns där, den artificiella och otroliga miljön, den fast knutna intrigen, den roliga personanalysen, och som bokens kärnpunkt en moralisk konflikt. Ja, det är förstås en generationskonflikt, men inte riktigt den man väntar sig av titeln. Mycket få underhållningsromaner är så verkligt underhållande som den här — Mary Westmacott kan sitt fina yrke utan och innan. Kerstin Anér TEATER Luigi Pirandello: Liolå. Översättning: Erik Lindegren och Giacomo Oreglia. Regi: Mimi Pollack. Dekor: Yngve Larson. Musik: Lille-Bror Söderlundh. Dramatiska Teaterns stora scen. Överraskningsmomentet gjorde kanske att man övervärderade ”Liolå”. Vem hade väntat sig en Pirandello utan sofistisk kurragömma-lek? Nu kom man ut i solskenet efter genrepet med en känsla som bara kan jämföras med vad som hände i en när man fick en oväntad lovdag i skolan. En förnyad kontakt med föreställningen befäster inte helt det intrycket. Det är ljuvlig teater, inte fråga om annat. Som en böjlig och spänstig ballad slingrar sig historien om hur den klipske barfotalassen Liolå lurar den rike bonden och hans snåla släkting. Det är på Sicilien, i ett flödande solsken över mognande druvor och bar-armade flickor. Kyrka och kärlek är inga problem, dit räknas bara robusta ting som arv och grossess. Jarl Kulle är byns Romeo, en dansande satyr, fullbehängd med sina små ungar som om de var troféer. Han sprätter som en tupp, svänger sin blomsterprydda halmhatt och kråmar sig i sin trasiga frack. Han lassas full med symboler för sin roll som byns avels-hingst, och han trivs med dem, använder dem suveränt och står ändå vid sidan av dem med ett bubblande, självironiskt skratt. Han återställer ordningen i byn genom att befrukta den unga hustrun Mita, vars make inte förmår det, i en scen så full av lika delar rutschig burlesk och ljuv poesi att man blir helt betagen. Jarl Kulle är den starkaste och färgrikaste personligheten på svensk scen just nu, man märker det kanske bäst i en bagatell som ”Liolå”. Den andra stora upplevelsen i den här pjäsen är kvinnokavalkaden. Det verkar ofta som om Dramaten hade ett outtömligt förråd av kvinnlig fägring i alla åldrar, och den här gången bullas det upp ännu friskare än vanligt. Främst av alla: Naima Wifstrand, Liolås mor, med det uråldriga matriarkatets mjuka vishet i händer och stämma, en klok gumma 634