TEATER som Elin Wägner tänkte sig urmodern, med vördnad och stilla glädje rörande kvällsgröt och tvättande blöjor, orubbligt lojal mot söner och katter och livets gång. Efter henne i rang kommer Sif Ruuds kycklingmamma, småskrockande och puttrande ihop med barn, men försvarslös för de vuxnas illgärningar. Mot henne står den bittra, sluga Mor Croce, av Elsa Carlsson gjord som en närig och driftig sydeuropeisk hotellvärdinna, rapp och oljad i käften, med hårda arbetsgivarhänder och vassa armbågar. Och som ett ständigt orosmoln flaxar Birgitta Valbergs Moscardina ut och in, med fladdrande näsvingar registrerande varje sensationellt samlag. De är samhällets stöttepelare, denna halva kyrkbänk med svarta gummor, maktfullkomliga som en svensk kommunalnämnd, styrande och ställande med sina underlydande, de unga fruarna och flickorna. Och de har sannerligen sydländsk färg och temperament. Först Margit Carlquist, en intrigant katta, furiös i sin sårade stolthet, grann och farlig, med ett bett som sliter stora stycken ur det blankögda re-montstoet Gerd Ericssons hustruliga stolthet. Sedan kören av ekorrkvicka ungflickor med Jane Friedmann, Asta Bolin och Öllegård Wellton. Mot denna kvinnokohort är den rike farbror Simone, av Äke Claesson gjord till något av en framgångsrik positivhalare, inte mycket värd. Sugande sång och musik, skriven av Lille-Bror Söderlundh, och tre små härliga pojkar i förskoleåldern bröt ner det publikmotstånd som möjligen kunde ha funnits kvar. Först efteråt, och förstärkt av en ny kontakt, blir man medveten om att Mimi Pollack har överrumplat en. Hennes regi är så överlägsen och tekniskt driven, men den är durkdriven och hård. Det glittrar mer än det lyser och värmer på Dramaten. Clas Brunius William Shakespeare: Hamlet. Göteborgs Stadsteater. Regi: Bengt Ekerot. Dekor: Carl-Johan Ström. ”Hamlet” är inte ett drama som likt Faust slutar i den synliga världen. Det är inte en rationaliserad eller snävt mänsklig ondska som bryter sig i detta spel. Alltifrån Hamlets möte med vålnaden till Horatios avskedsord, riktar sig repliker och handlingar mot en osynlig värld. Det är mot sin vana som Shakespeare talar om en sådan värld. Men det finns all anledning att uppmärksamma det i denna — som det mesta talar för — hans centrala pjäs. Till skillnad mot ”Faust” är det inte heller ett drama som måste skrivas på nytt gång efter annan. (Om nu inte den siste Faust gått ned i jorden.) ”Hamlet” skrivs på nytt var gång någon läser det. Och på samma sätt är det med uppförandet av pjäsen. Att göra uteslutningar och ändringar i texten betyder nästan oundvikligen ett övergrepp på de hemligt verkande elementen där. En uteslutning har man gjort i den föreställning varmed Karin Kavli inleder Stadsteaterns höstsäsong: den första scenen på fästningsvallen. Inte för att denna avkortning verkade störande för min personliga del, fast jag kan tänka mig att de som för första gången nu såg stycket undanhölls en del väsentliga nyanser. Men detta betydde med all säkerhet mindre i jämförelse med den bild de måste få av den svarte prinsen. Det var en mycket ung Hamlet som Per Oscarsson här gestaltade: en gänglig och ytterligt nervös yngling, fylld av pubertetens livsäckel, egocentrisk, misstänksam mot nästan alla, fientlig, men också trotsig och tjurig. Köttets marter gällde hos honom bara ett: det sexuella; han höjde anklagande rösten så snart han kom in på ämnet. Denne Hamlet blev en yngling som av renhetsbegär och högmod tvingades bli mördare. Tolkningen var kanske hel på sitt sätt; Per Oscarsson hade nog följt sina egna resurser långt ut. Och bitvis var konflikten gripande. Men det kunde inte hjälpas: han svarade alltför mycket mot Polonius’ bild av honom. Mycket därutöver nådde han inte. Det gick i varje fall mig förbi. Själva det gåtfulla i Hamlet, den främmande ensamheten och likväl delaktigheten i andras liv, hade gått förlorat. I orden hör man det djupare dova bruset i denna själ, men det hördes inte i rösten hos Oscarsson. Det framträdde inte heller i gester och uppträdande. Den i och för sig beundransvärda plastiken, lättheten i de snabba, överraskande rörelserna, stred på ett oorganiskt sätt mot hans egna ord: det framträdde särskilt tydligt i talet till skådespelarna. På liknande sätt med diktionen. Den är tydlig, men det knyckiga och självsvåldiga föredraget blev utan organisk resonans. Alltför ofta blev Per Oscarsson inte annat än en marionett i sina repliker. Åldern är uppenbarligen fel. Såvitt jag kan förstå framgår det tydligt av Hamlets samtal 635