TEATER med den förste dödgrävaren att han måste vara omkring trettio år. Inför den öppnade graven kom Per Oscarsson denne Hamlet nära, men inte för övrigt. Honeggers musik — som fick föreställningen att flyta jämnt — är bestämt inte skriven för denne unge Hamlet. Den hörde här mer samman med hans omgivning, och dit försköts också blickpunkten under spelets gång. Först och främst till Kolbjörn Knudsen, den förkroppsligade konungen, med kraftfullt medveten värdighet och vardaglig vänlighet, inställd på att allt skall, eller måste återgå till det s.k. normala livet. Just så kan han se ut, denne brodermördare i den omedvetna vardagen. I nästan lika hög grad drog Martin Ericsson som Polonius uppmärksamheten till sig. Det var en karikatyr, men inte överdriven i förhållande till verkligheten. Föreställningens verkliga kulmen nåddes med skådespelet i skådespelet, framför allt i det inledande, stumma spelet. Regissören, Bengt Ekerot, hade här skapat en ödesstämning, pressande och overklig som en mardröm: ansikten och kronor som färgade av mörk jord, och gester som sträckte sig likt utmärglade grenar mot de levandes skuggor i fackelskenet. Att Ekerot lyckats framtvinga denna overkliga och till hälften undermedvetna verkan, berodde säkerligen till stor del på att han försköt uppmärksamheten från skådespelet till ett slags svärdsdans som Hamlet utförde för konungen och drottningen. Men verkan blev inte mindre för att man visste detta. Denna scen blev i själva verket den kritiska stenen där allt annat balanserades, där allt annat redan hänt. Och den gav kanske ändå till sist föreställningen en djupare helhetsverkan. Carl-Johan Ströms (något enformiga) scenbilder förmedlade inte en närhet till havet. Men i den nämnda scenen kände man närheten till det liv där evigheten härskar. Östen Sjöstrand Anton Tjechov: Måsen. Regi: Lars-Levi Laestadius. Dekor: Martin Ahlbom. Malmö stadsteater, Intiman. Det är möjligt att ”Måsen” är Tjechovs mest svårspelade pjäs. Det beror i så fall inte på att den är hans mest händelsefattiga. Visserligen sker mycket mellan akterna och det sätts punkt för dramat med ett revolverskott i kulissen, som uppfattas som en explosion i läkarens medikamentlåda. Men huvudintrigen är nästan melodramatisk och de flesta personerna genomgår en tydlig utveckling under de fyra akterna. Svårigheten ligger på ett annat plan. ”.Måsen” handlar om människor, som älskar fel människor, men framför allt om människor, som inte får någon kontakt med varandra. Dialogerna är uppbyggda så att den ena personen är mycket engagerad — plågad eller ännu förhoppningsfull — medan den andra lyssnar förstrött och svarar med fraser. Det har varit naturligt att uppfatta denna pessimistiska syn på mänsklig samvaro som tids-betonad, som en döende epoks viljelösa melankoli. Så hårt som ”Måsen” fortfarande griper ska man inte enbart trycka på det tidstypiska, den rymmer också tillräckligt mycket av vår egen problematik: i vårt effektiva, driftiga samhälle är det långt mellan människorna — vår teknik att tala förbi varandra är bara en annan. Det ges utrymme för uppflammande förhoppningar och för äkta humor i malmöföre-ställningen men för Laestadius har det varit naturligt att kraftigt understryka den bittra melankolin i skådespelet och han har därvid haft god hjälp av Ahlboms scenbilder, vilka dock är en aning konventionella. I sin helhet är det en mycket fin iscensättning med ett genomarbetat ensemblespel, där man långa partier träffar den exakt riktiga tonen. Årlin, Fritz, Nygren och Gunnel Edlund bidrar i några av de ”halvstora” rollerna till denna helhetsverkan. Ännu mer ger Josef Normans-fina studie av Sorin, som för sent upptäcker att han aldrig har levt, och en briljant prestation gör Mona Dan-Bergman, som med uttrycksfull hårdhet spelar Masja. I en av de centrala rollerna är Aino Taube suverän som den självupptagna, halvgamla skådespelardivan. När hon sveper genom rummet, förstår man att hon aldrig har läst en rad av sin sons skönlitterära alster. Gertrud Fridh är den unga godsägardottern och hon utvecklar sin vanliga scencharm. Hon har under malmötiden nästan helt kommit ifrån den oartikulerade intensitet, som tidigare gjorde hennes spel fattigt på nyanser. Som Nina arbetar hon med ett mycket stort register — hennes stumma spel i ett par scener är oerhört fängslande. Om man ändå tycker att hon inte når upp till samma nivå som förra säsongens Ibsen- och Shakespeareföreställningar, är det sannolikt därför att hon i de avgörande ögonblicken inte får tillräckligt stöd av Folke: 636