- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XXII. 1953 /
637

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATER Sundquist (Konstantin) och Toivo Pawlo (Trigorin). Den förre är ungdomligt trotsig men uttrycker inte någon verklig tragik, hans självmord kommer därför oförberett. Den senare har gjort en komplicerad studie av den berömde författaren men det saknas något väsentligt: det är Trigorin, som ska förmedla drömmen om berömmelse och lycka och hans skenbara blyghet ska inte dölja att han i grund och botten är mycket nöjd med sig själv. Efter ”Måsen” är man övertygad om att Laestadius snart kommer tillbaka till Tjechov. Och då behöver han inte vara lika anspråkslös i programmet som denna gång. Paul Lindblom Ludvig Holberg: Jeppe på berget. Bearbetning av Ebbe Linde. Regi: Mats Johansson. Dekor: Per Falk. Malmö stadsteaters stora scen. Det var lätt att förutse att ”Jeppe på berget” i Malmö skulle bli en utpräglad en-mansteater, ett spel av och kring Benkt-Åke Benktsson, som nu har återbördats till Skåne. Det är inte lika lätt att förklara varför det blev så. Ebbe Lindes bearbetning innebär en modernisering, som Linde själv anser vara ofrånkomlig och som i varje fall innebär ett intressant alternativ till den danska traditionen, där man lättar upp de mest otidsenliga partierna genom att spela fars. Linde har slagit in på en annan väg: han tar fasta på de sociala och mänskliga faktorerna i komedin. Han vill få oss att känna med Jeppe och han retuscherar bort en del av hjärtlösheten hos baronen. Så långt är allt gott och väl men frågan är om inte bearbetningen gör det svårare att få liv i spelet kring Jeppe. När man delvis bryter sönder den gamla stilkomedins mönster, kommer baronen och hans sällskap plötsligt att bli alldeles konturlösa. Lindes översättning har prövats förut och med gott resultat men i Malmö visade sig också vanskligheterna. Regissören Mats Johansson har inte förmått ge någon ordentlig profil åt Jeppes omgivning och därför saknas något väsentligt i föreställningen. Det gäller till och med om den överdådigt kvicka andra akten, när Jeppe vaknar i baronens säng och förgäves försöker lösa sitt identifikationsproblem. På plussidan kommer här en elegant scenbild med en jättesäng som inte Benkt-Åke Benktsson på långa vägar kan fylla upp men den glada stämningen av ansvarslöst upptåg och utspekulerad drift upplever man inte. Trots situationen är Jeppe överlägsen omgivningen. Lika stum är reaktionen i det avsnitt, som är pjäsens höjdpunkt, nämligen när Jeppe börjar tro sig ha makt och hans primitiva hämndkänslor väller upp. En riktig detalj är att förvaltarens hustru (Birgitta Hellerstedt) är fräsch och lockande, en djärvare förändring hade det varit att presentera Nille så att man hade förstått klockarens långvariga intresse för henne. Men Julian Kindahl är en snäll bondmora och när hon pryglar Jeppe, sitter man och väntar på att denne ska ta ifrån henne käppen och fråga vad det är för trams hon håller på med. Riktigt bra förutom Jeppe är nu bara Oscar Ljung som skomakaren och krögaren. Det återstår att konstatera att Benkt-Åke Benktsson gör en magnifik prestation. En uppsvensk tycker att hans skånska ligger påfallande nära Edvard Perssons — men det är inte huvudanledningen till att han fann vägen direkt till hjärtat på malmöpubliken. Det fanns så mycket annat att glädja sig åt: de gröna och gula kläderna, den frodiga naiviteten, den starka känslan för det jordbundna i paradisdrömmen och kanske allra mest komiken i rörelserna, när magen ville ett och ryggen ett annat. Här har spädare skådespelare mycket att lära! Paul Lindblom Robert E. Sherwood: Den förstenade skogen. Översättning av Mårten Edlund. Regi: Hasse Ekman. Intima Teatern, Stockholm. Det är lätt just nu att göra sig rolig över trettitalet, och det finns tonfall i Robert Sher-woods ”Den förstenade skogen”, som är skräckinjagande urmodiga. Det är dessutom mycket primitiv teater — ett enda långt samtal som Sherwood vill ska uppfattas som dramatiskt därför att det förs framför osäkrade pistoler. Ändå är det teater, det känns utan att man behöver påminna sig den ypperliga föreställning med Bette Davis och Leslie Ho-ward som filmades. Hasse Ekman är en primitiv regissör och en primitiv skådespelare. Han tror att detta är historien om den misslyckade författaren Alan Squier som möter flickan på bensinstationen i Arizonas öken och frivilligt söker döden framför gangsterns pistol för att hon med hjälp av hans livförsäkringspengar ska 637

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 21 20:19:50 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1953/0645.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free