FILMKRÖNIKA kunna nå ett rikare liv. Men så är det inte. Alan Squier är ingen välgörare, och det är stor skillnad mellan en playboy på dekis och en döende dandy. När gangstergänget ockuperar bensinstationen får Alan Squier sin chans att vinna dödens befrielse utan att handlingen ser ömklig ut. Han regisserar sitt utträde ur livet med bravur, får alla att dansa som dockor kring en dödsbädd som han har ställt i ordning åt sig. Men så anfaller polisen, och med det första skottet sjunker självmordstanken undan. Kanonaden väcker livsviljan, och han tror att han älskar flickan från bensinstationen, att han kan börja om livet med hennes hjälp. Men gangstergänget utrymmer ställningen, och sista skottet lämnar dandyn i en outhärdlig situation: han den utbrände, den intill döden trötte, kusin till Uno Hennings James Tyrone i ”Måne för olycksfödda”, måste infria en ung flickas förhoppning om kärlek. Han väljer — av helt andra skäl än de ursprungliga — döden. Duke Mantee, gangsterchefen, exekuterar honom med förståelse. Han är välgöraren. Med denna linje helt bortopererad blev det just inte mer än en smått löjlig historia kvar. En alldeles omåttlig tyngd kom att vila på allt det tidsbundna och på sin tid journalistiskt pigga och fräsiga, nu ohjälpligt dammiga utanverket. Birollerna bredde ut sig, när Hasse Ekmans Alan Squier aldrig kom längre än till en urspårad pojke av god familj. Man satt och nickade gillande till många goda rollprestationer : Eva Hennings drömmande flicka, Erik Strandmarks gangsterchef, Sigge Fürsts amerikanske legionär och John Norrmans åderförkalkade farfar. Men det blev aldrig teater, bara trasor och brottstycken. Felet är inte skådespelarnas, och inte kan man bara skylla på Sherwood. Men det fattas en regissör på Intiman. Clas Brunius FILMKRÖNIKA av HARRY SCHEIN Gycklare och skådespel Låt mig börja denna filmkrönika med en personlig bekännelse. Jag har aldrig fått ett riktigt grepp om problemet skådespelarkonst på film och följaktligen alltid fascinerats av det. De klassiska och lyckade ryska och italienska filmexperimenten med amatörer, typer tagna från gatan, antyder problemets särart eftersom på teaterscenen även den mest ”typiske” amatör skulle lida ett hopplöst fiasko. Filmsäsongen inleddes med ett ovanligt stort antal ovanligt se- och notisvärda filmer, vilka bl.a. kan illustrera några reflexioner kring skådespelaren i film. Det ligger nära till hands att börja med Ingmar Bergmans ”Gycklarnas afton”, inte bara därför att den är en av de bästa svenska filmer jag någonsin sett utan även därför att den kommer så kort efter ”Vägen till Klockrike” med vilken den har Anders Ek som skådespelare gemensam. Trots att man i Stockholm inte haft tillfälle att se Anders Ek så ofta har man inga skäl att tvivla på den allmänna uppfattningen om honom som en av sin generations kanske mest begåvade och säkerligen dess mest ambitiöse och kunnige skådespelare. Pantomimen är för honom en av skådespelets mest fruktbara livskällor, konsten att med rent kroppsliga, plastiska medel åstadkomma sammansatta och nyanserade uttryck. Men helhetsresultatet blev i ”Vägen till Klockrike” lika katastrofalt som det är lysande i ”Gycklarnas afton”. ”Vägen till Klockrike” är en något oinspirerad men diskret och realistisk film vars stora förtjänster är de poetiska reminiscenserna från Martinson — som Ingrid Arvidsson så fint framhöll i sin anmälan i förra numret av BLM. Dess tema utmärkes av den ömma närheten till verkligheten. Men Eks plastiska, hårt spända stilisering bryts mot sommarens, landskapets och människornas sensuella självklarhet. Visst skulle Ek ha kunnat vara en idealisk Bolie — men endast i en betydligt friare och filmiskt mera självständig bearbetning av Martinsons roman. ”Gycklarnas afton” däremot är inte bara ofantligt mycket bättre som film än ”Vägen till Klockrike”, dess stil är skillingtryckets i 638