FILMKRÖNIKA Bergmans uttrycksfulla och rytmiska frenesi. Ek är clownen i detta sekelskiftets sjabbiga cirkussällskap, en grotesk figur i ett groteskt sammanhang. Det finns hos honom och hans medspelare lika lite kött och blod som i en marionett. Det är också samma brist på värme som fängslar, bristen även på psykologiska linjer och sammanhang, ytfenomenen, ett mat-ter-of-fact-skeende som enligt romantiska skeptiker även är livets egen. Det ger ingen plats för djupsinnighet, bara för ett ibland leende, ibland melankoliskt deltagande. När Bergman, kanske men inte säkert i vattentätt försvar, kallar ”Gycklarnas afton” för ”skillingtryck på film” får man inte klandra den för vad den inte är, minst av allt för verklighetsflykt, som ju förutsätter en viss grad av blindhet. Miljön behöver inte vara realistisk så länge den är suggestiv, människorna behöver inte handla som människor brukar handla — så länge de är mänskliga. Filmen, blir därigenom en olöslig men laddad legering, oåtkomlig för analytiska instrument och ändå så frestande i sin avrundade slutenhet — så länge man inte upptäcker pretentioner som är främmande för skillingtryckets. Och det kan åtminstone inte jag göra. Visst visar filmen mänsklig skröplighet. Cirkuslägret står alltför nära den branta sluttningen mot havet, lika nära som företaget den ekonomiska ruinen, människorna sina egna sammanbrott. Bergman är förälskad i skröpligheten och hans förälskelse ger den i skillingtryckets form ett försonande och milt drag av symbolisk overklighet. Det är en tragisk idyll som roar ofantligt, en poetisk pastisch, en krumelur med värme och medkänsla i själva det formella perspektivet på marionetterna, på Paradisets barn, det svenska paradiset, som saknar Carnés graciösa skimmer men inte hans elegans, som saknar hans artisteri men inte hans konstnärliga storhet. Det enda som bryter stilen är slagsmålets i och för sig verkningsfulla brutalitet. Då minskar avståndet, hårdheten tar ironins plats. Vid självmordsförsöket klickar pistolen; kunde inte Hasse Ekman ha missat ett slag, Åke Grönberg fått in en fullträff? Filmen är sammansatt av de mest utsökta och artistiska sekvenser, i en raffinerad komposition med en tragikomisk stumfilmsepisod som våldsamt chockerande anslag och ett dramatiskt huvudparti som förtonar i en västgöta-klimax. Det är en berättelseteknik som kräver perfekta aktörer och ett konsekvent men far ligt överspel. Det har lyckats förvånansvärt väl. Ek är redan nämnd, Åke Grönberg, Gudrun Brost, Erik Strandmark och Hasse Ekman kan också framhållas, i synnerhet den sistnämnde. Hans roll är farligast och kunde ha blivit det bomärke som Bergmans djävul alltid efterlämnar (numera dock inte mera störande än när Hitchcock tar statistroller i sina egna filmer). Men Ekman balanserade ondskan inte bara med ironi utan just med denna överspelets nyans som utgör skillnaden mellan det demoniska och det halvprofessionella i småstads-aktörens förförarkonster. Strängt taget bröt endast Harriet Andersson ramen. Hennes överspel låg i det fantastiska dekolletaget, men annars fattas det ännu en del, inte minst i replikföringen. Södersnack kan vara förödande för repliker som skall vara onaturliga. Så vitt jag vet debuterar Karl-Birger Blomdahl som filmkompositör. I sanning en märklig debut, från positivmotivet till de atonala effekterna, sparsamt men välberäknat insatta, kontrapunktiska med själva filmen. Fast nog skulle högtalaren kunna skruvas ner ibland. Bergman har tidigare haft för mycket och för likgiltiga saker att berätta men han har alltid berättat dem perfekt. ”Gycklarnas afton” är hans första helgjutna konstverk. Det är ingen kritik mot denna underbara film och absolut inte brist på respekt för det förträffliga skillingtrycket om man inte kan låta bli att fundera på vad han skulle kunna åstadkomma om han fick tid och arbetsro att pröva sin förmåga i större sammanhang. Rashomon För att visa vilken avgörande betydelse spelstilen ibland har i film kan det vara av intresse att mera metodiskt diskutera den japanska filmen ”Rashomon”, som efter sitt europeiska segertåg nu även lagt svensk filmkritik för sina fötter. ”Rashomon” är en mycket fri bearbetning av två noveller av den japanske författaren Ryunosuke Akutagawa. Akutagawa har betecknats som den japanska litteraturens Swift. Jag vet för lite om honom och den japanska litteraturen för att kunna yttra mig om det rättvisa i denna beteckning. Av den novellsamling jag har läst framgår emellertid att Akutagawa är en stor formell begåvning, en ironisk modernist som ofta spinner på arkaiska motiv. Han dramatiserar sedelärande para 639