GRAHAM GREENE lerna, bland bondgårdarna och på risfälten vimlade det av bakhåll. Rakt nedanför oss stod, satt och låg Phat-Diems hela befolkning — katoliker, buddister, hedningar. Alla hade tagit med sina värdefullaste ägodelar: en spis, en lampa, en spegel, ett skåp, några mattor, en helgonbild — och flyttat innanför katedralens murar. Här uppe i Tonkin skulle det bli bittert kallt till natten, och katedralen var redan packad: det fanns inga fler tillflykter där; till och med trappan upp till klocktornet var full, vartenda trappsteg upptaget, och hela tiden strömmade fler människor in genom grindarna bärande sina spädbarn och sitt bohag. Vilken religion de än hade trodde de att de skulle vara säkra i katedralen. Medan vi stod där och såg på dem, trängde sig en ung man i vietnamsk uniform och med gevär på axeln genom mängden: han hejdades av en annamitisk präst som med en bestämd gest tog ifrån honom geväret. Patern vid min sida sade förklarande: ”Ni förstår, vi är neutrala här. Det här är Guds territorium.” Jag tänkte: Det är en besynnerlig och ömklig samling undersåtar Gud har i sitt rike, rädda, frusna, uthungrade; man skulle väl ha väntat sig bättre upp av en stor konung. Fast, tänkte jag sen, det är alltid likadant vart man än kommer — det är inte de mäktigaste härskarna som styr de lyckligaste folken. Nedanför hade företagsamma själar redan satt upp små stånd. ”Det är som en väldig marknad”, sade jag, ”men utan ett enda leende ansikte.” ”De frös ohyggligt i går natt”, sade prästen. ”Vi är tvungna att låsa klostergrindarna, annars skulle de översvämma oss.” ”Har ni det varmt i klostret?” frågade jag. ”Nej, inte så värst. Och vi skulle inte få plats med en tiondel av dem.” Han fortsatte: ”Jag vet vad ni tänker. Men det är nödvändigt att några av oss håller sig i form. Vårt sjukhus är det enda i hela Phat-Diem, och de enda sjuksköterskor vi har är fyra nunnor.” ”Och kirurg då?” ”Jag gör så gott jag kan.” Då såg jag att hans sutan var blodstänkt. Jag såg ut över kyrkorna som låg utkastade med jämna mellanrum mellan kanalerna ända ner till havet. Ett ljus blixtrade till i ett torn. ”Ni har inte hållit alla era kyrkor neutrala”, sade jag. ”Det går inte”, sade han. ”Fransmännen har gått med på att lämna katedralen i fred. Vi kan inte begära mer. Det är en patrull främlingslegionärer ni ser där.” ”Jag tänker gå dit. Adjö, fader.” ”Adjö. Akta er för krypskyttar.” Hur aktar man sig för krypskyttar? Jag måste armbåga mig fram genom mängden för att komma ut, förbi sjön och den vita statyn med sina utbredda sockerarmar, ut på den långa gatan. Men där hade jag fri sikt en dryg kilometer åt båda håll, och det fanns bara två levande varelser på hela detta område utom jag själv — två soldater i kamouflerade stålhjälmar. De gick långsamt uppför gatan tätt tryckta intill husen. Jag säger levande varelser, för i en dörröppning låg ett lik med huvudet på gatan. Flugornas surrande över det och klafsandet från soldaternas stövlar som blev svagare och svagare var de enda ljud som hördes. Jag gick hastigt förbi liket med bortvänt huvud. Ett par minuter senare, när jag såg mig om, var jag ensam med min skugga, och inga ljud hördes utom de jag själv gjorde. Jag kände mig som måltavlan på en skyttebana. Så satte granatkastarna i gång igen — samma skrikande ljud som en bomb och så explosionen. När jag hade passerat två kanaler, tog jag av åt höger. Vägen ledde till en kyrka som enligt mina beräkningar borde vara den jag sökte. Framför porten stod en jeep, och på marken satt en handfull soldater i fallskärmshopparnas kamouflage, medan två officerare studerade en karta. Ingen tog notis om mig när jag kom fram till dem. En av dem som bar en lång radioantenn sade: ”Vi kan ge oss av nu”, och alla reste sig. På min dåliga franska frågade jag om jag 662