”EN OINTRESSANT HISTORIA” fick följa med. Fördelen med detta krig var att ett vitt skinn i sig självt var en passer-sedel på slagfältet: man kunde inte misstänkas för att vara en av fiendens spioner. ”Vem är ni?” frågade löjtnanten. ”Jag skriver om kriget”, sade jag. ”Amerikan?” ”Nej. Engelsman.” ”Det här är en mycket ointressant historia”, sade han, ”men om ni vill komma med, så ...” Vi gick runt kyrkan i gåsmarsch med löjtnanten i spetsen och stannade ett ögonblick på kanalbanken för att soldaten med radion skulle få kontakt med flankpatrullerna. Granaterna vrålade över oss och exploderade utom synhåll. Vi hade hämtat flera soldater bakom kyrkan och var nu ungefär tretti man. Löjtnanten förklarade läget för mig medan han hamrade med fingret på kartan: ”Vi har fått rapport om att trehundra vietminhsolda-ter ska finnas i den här byn. Kanske en truppsammandragning till natten. Vi vet inte. Ingen har sett dem än.” ”Hur långt härifrån?” ”Kanske trehundrafemti meter.” Det kom besked i radion, och vi gick på under tystnad. På högra sidan hade vi den raka kanalen, på den vänstra låga buskar och åkrar och så buskskog igen. ”Allt lugnt”, försäkrade löjtnanten mig med en handrörelse när vi satte i gång. Tretti meter längre fram korsades vår väg av en ny kanal med resterna av en bro, en ensam planka utan räcke. Löjtnanten gjorde tecken åt oss att sprida oss, och vi hukade oss ner med blicken riktad mot den okända terrängen tio meter längre bort på andra sidan plankan. Soldaterna såg ner i vattnet, därpå såg de alla bort som på kommando. I första ögonblicket såg jag inte vad de hade sett, men när jag gjorde det, kom jag utan att veta varför att tänka på en nattklubb i Saigon, på kvinnorna som uppträdde och de unga soldaterna som visslade. Kanalen var full av lik: nu påminner det mig om en irländsk stuvning med alltför mycket kött i. Liken låg på varandra: ett huvud, sälgrått, anonymt som en fånges med rakad skalle, stack upp ur vattnet likt en boj. Inget blod; förmodligen hade det sköljts bort föi länge sen. Jag vet inte hur många lik det var: de måste ha hejdats av spärreld när de försökte ta sig över kanalen, och varenda en av oss tänkte nog: Det här ska vi nog bli två om. Jag vände bort blicken: man ville inte bli påmind om hur lite man var värd, hur snabbt, enkelt och anonymt döden kom. Trots att mitt förnuft längtade efter dödens tillstånd, var jag rädd som en jungfru inför själva akten. Jag ville att döden skulle varsko mig i god tid, så att jag kunde förbereda mig. För vad? Det visste jag inte, och inte heller hur, annat än genom att kasta en blick på det lilla jag skulle lämna. Löjtnanten satt bredvid mannen med radion och stirrade ner i marken mellan sina fötter. Apparaten började knattra instruktioner, och med en suck som om han hade väckts upp ur sömnen reste han sig. Alla deras rörelser avslöjade ett egendomligt kamratskap, som om dc var jämlikar ställda inför en välkänd uppgift. Ingen väntade för att höra vad han skulle göra. Två män gick mot plankan och försökte ta sig över, men de tunga vapnen gjorde det svårt för dem att hålla balansen, så att de måste sätta sig gränsle och hasa sig fram ett par tum i taget. En tredje man hade letat rätt på en båt som låg gömd bland några buskar längre nedåt kanalen, och han manövrerade den fram till den plats där löjtnanten stod. Sex av oss steg ombord, och han började staka båten mot andra stranden, men vi stötte på ett grund av lik och fastnade. Han försökte få oss av grundet med staken, rände ner den i den mänskliga leran, och ett lik kom loss och flöt upp i hela sin längd intill kanalbanken; det liknade en människa som låg och solbadade. Så var vi fria igen, och så fort vi kom över till stranden mitt emot kravlade vi oss i land utan att se oss om. Inte ett skott 663